Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Emil Kléen. Vid 40-årsminnet av en bortglömd poet. Av Simon P. G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil Kleen
och Stockholm.1 Mera sällan har han funnit
rum i någon antologi eller litterärt urval
t. ex. för skolbruk. — Våra litteraturhistoriska
standardverk bibringa inte läsaren stort mera
om Kléen än den traditionella uppgiften, att
han var påverkad av symbolist- och dekadent
-strömningar. Så Böök. Warburg, som en gång
med stort intresse och förståelse i G. H. T.
recenserade Kléens dikter, är i andra
upplagan av Schück och Warburg något utförligare
och omtalar Kléen som »en ung Skånediktare,
vilken i anslutning till utländska skalder
såsom Swinburne, Baudelaire och Verlaine
— kanske ock något påverkad av Levertin -—
utvecklade ett lyriskt skaldskap av icke ringa
förtjänst med ledig rytmik och elegant
rim-flätning, vari han tolkade erotiska stämningar
av mycken glöd, liksom ock hembygdens,
särskilt Ringsjölandets naturstämningar». Och
Castrén slutligen i samma verks sista upplaga
säger •—- kanske riktigt —■ i förbigående på
ett ställe, att »någon större betydelse för
nittiotalets utveckling fingo de franska
sekelslutströmningarna, dekadensen och
symbolismen icke. Emil Kléen är visserligen
intresserad av. dem och särskilt av den franska
symbolismens ättefader Baudelaire, men han
hör icke till de betydande författarna».
Sätter man sig emellertid nu den inte alis
otacksamma eller tråkiga uppgiften före att
närmare granska Emil Kléen och hans
insats, får man fram en poet och
sekelslutsrepresentant, tillräckligt fängslande och
sympatisk i och för sig, men än mer givande som
tidstyp. Bättre än någon annan
förkroppsligar han och ger uttryck åt den specifika
fin de siècle-stämning, som i hög grad hade
sina företrädare i framför allt de lundensiska
kretsar, som samlades i den radikala
studentföreningen D. U. G. och dess beryktade
stamhåll krogkaféet Tua. Det sprudlande liv av
nymornad, ungdomlig intellektuell hänförelse
för det nya i tiden — men ständigt med den
ovissa morgondagens bittra essens på botten
i glädjebägaren — som här under några snabbt
förflyktande år utvecklades och sedan ända
fram under 1920-talet (den s. k.
Lundagårds-kretsen) bildat en inspirerande, ömsom
häcklad, ömsom idealiserad bakgrund till något
av det märkligaste och märkbaraste i
lundensiskt studentliv, utgör ett kapitel, som
otvivelaktigt satt djupa spår i svensk kultur
1 Se härom det inledande avsnittet i min uppsats
»August Strindberg och Emil Kléen» i Svensk
Litteraturtidskrift I: 3.
och väntar på sin utförligare behandling.
Quinta essentia på både gott och ont —-
bådadera funnos i högsta potens — i denna
revolterande skara är i mer än ett avseende
kretsens ursprungligaste poet Emil Kléen, om
man måhända undantar dess mest centrala,
mest begåvade och mest betydelsefulla
gestalt: Bengt Lidforss.
Det är i år jämnt fyrtio år sedan Kléen
dog, närmare bestämt den 10 dec. Man levde
i detta gäng av ljustörstande själar ett högt
spel, lekte på ett nästan frivolt och utmanande
vis med livet, eller döden, som insats, till
synes obekymrad, men ofta i branta linjer
av tragik och själsliga och materiella
konflikter. Varken Kléen eller Axel Wallengren
nådde högre än trettio år, vapenbrodern,
den stridbara eldsjälen Axel Danielsson i
Arbetet föga mer. Geniet Lidforss blev inte
gammal han heller.
Emil Kléen var född den 16 sept. 1868 i
Höör, där fadern var en tämligen besutten
fanjunkare på gården Sätofta, som ligger
idylliskt i den trakt av Skåne vid Ringsjön,
där slättlandet går över i skogar och snår.
Kléen, som i så mycket blivit sin hembygds
sångare, har därför inte hämtat sin
omedelbara naturinspiration ur slätten i dimmor
och dunstfyllda dagrar, i dallrande solsken
och med sädesböljande åkrar. Han är, liksom
Vilhelm Ekelund från det närbelägna Stehag,
en son av insjölandskapet med susande
dungar och glittrande vatten. Pan är här
allhärskaren. Men Kléens landskap är, i
motsats till Ekelunds, som denne själv omvittnat,
av ljusare, friare struktur. »Det ljusa
Ringsjölandet är Emil Kléens hembygd», säger
Ekelund. »Dess drag ha satt märke i hans
dikt, och hos ingen av de skånska skalderna
sjunger en ljusare bygd sin stämma än hos
honom. Hans själ är väl också klarare, ljusare
än någon av de andras . . .» — Därför är det
heller inte fullt riktigt, som ofta framställts,
att Kléen direkt fortsätter linjen från Bååth
och Ola Hansson som Skånes besjungare.
Liksom det skånska landskapet inom sig
rymmer många olikartade typer, så förete
ock dess skalder reflexer av skiftande art. —
I sin tur förebådar sedan Kléen bl. a. Ekelund,
Österling, Gabriel Jönsson m. fl. och bildar
en ej betydelselös länk i den inte alltför
imponerande långa skånska diktarkedjan.
Kléen blev student vid Lunds
Katedralskola 1886, några år efter Axel Wallengren
653
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
