Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Emil Kléen. Vid 40-årsminnet av en bortglömd poet. Av Simon P. G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Simon P. G. Bengtsson
och året efter Lidforss. Han var redan i skolan
en brådmogen natur (»en 16-årig roué» säger
Sahlin i en dagboksanteckning), vilket röjer
sig såväl i hans inte fullt skolpojksmässiga
leverne som i tidigt utvecklade litterära
intressen för outrerade riktningar på modet med
därav följande utgjutelser på vers och prosa.
Vid sidan av hembygdens naturupplevelser
blir denna snabba konfrontering med det
moderna Europa (d. v. s. Frankrike, England
och Danmark) det betydelsefullaste
incitamentet i Kléens skaldskap. Detta ganska
enastående, redan under skoltiden grundlagda
intresse för i synnerhet fransk dikt och kultur
bibehåller även framdeles med oförminskad
styrka sitt grepp över honom. Tillsammans
med sin gode vän Albert Sahlin (sedermera
bekant industriman och konstgynnare i
Eslöv)1 kastar ban sig med nervös hunger över
allt som smakar nytt och utmanande i konst
och dikt. Dessvärre för honom själv söker
han på samma gång omsätta sina litterära
erfarenheter av detta slag inte bara i dikt
utan också i leverne. — Det är synbarligen
detta förhållande som gjort Kleen till en
sådan tacksam exponent för bohemen i den
dåtida romanlitteraturen.
Naturligtvis hade den unge och oerhört
receptive Kléen i sitt jagande efter ständigt
nya litterära sensationer därför inte släppt
kontakten med den inhemska traditionen och
vad som rörde sig i de ungas led i Sverige.
Fastän detta är mindre märkvärdigt och ej
av på långt när samma intresse och betydelse
för den rätta förståelsen av hans
utvecklingslinje, så är det därför inte oviktigt, när det
gäller en skald med Kléens frapperande
litterära absorptionsförmåga och sällsynta
lyhördhet för de mest mångskiftande poetiska
tongångar, att ur hans mångtonande
instrument söka urskilja åtminstone några mera
påvisbara återklanger även från svenska
skalder. Av äldre diktare kan Stagnelius förtjäna
nämnas som symtomatisk för det rika, något
svulstiga romantiska bildspråk och den
yppiga sensualism, som ligger i Kléens egen
linje, liksom naturligtvis tydliga
beröringspunkter finnas med Levertin. (Kléens ringa
uppskattning av t. ex. Tegnér är
karakteristisk. Själv motiverade han detta en gång
— för vännen Fr. Vetterlund — med att han
hos Tegnér ej kunnat finna ett enda
»suggestivt uttryck».) I den samtida dikten upptäc-
1 Den intresserade hänvisas till min understreckare
i Sydsv. Dagbl. 28 jan. 1938.
ker man alltför lätt inverkan från Fröding
och Heidenstam.
Den otroliga, och därför så riskabla lätthet
att uttrycka sig på vers, som utmärker Kléen,
uppövades flitigt alltifrån skolåren. »Jag
skrifver vers, ohejdat mycket», framhåller han
med stolthet i breven kring 85; denna inre
trang mattas sannerligen inte med åren. Det
var inte bara vännerna och skrivbordslådan,
som undfägnades med alster av den
ungdomlige skalden, också tidningar och diverse
publikationer begåvades därmed. Under skilda
pseudonymer kan man finna dylika dikter
främst i tidningar från hemtrakten, såsom
Eslöfs Tidning, men även i t. ex. det radikala
onsdagsbladet Blänkaren, som utkom i
Stockholm 1885 och där bl. a. Strindberg, Axel
Danielsson och Jörgen Lundström figurera
som medarbetare. Trenne motivkretsar, som
i fortsättningen bli så dominerande hos Kléen,
göra sig redan här starkt gällande: av socialt
medlidande och rättfärdighetspatos
inspirerade indignationsdikter, veka och idylliska
naturstämningar samt alster av en ofta ohöljd
sensualistisk kärleksuppfattning. Det nära —
även formella —■ beroendet av Topelius,
Bååth och Ola Hansson är uppenbart, men är
här ej värt mera än ett påpekande. (Mera som
ett kuriosum kan antecknas, hur den
sjuttonårige skolpojksskalden i Eslöfs Tidning 30
juli 1885 blir huvudföremål för en längre,
indignerad artikel: »Den s. k. skånska
ny-litterära skolan», i sällskap med de enligt
ar-tikelförf. misslyckade Bååth-eftersägarna Ola
Hansson och Lundegård.)
Kléen bedrev aldrig några planmässiga
akademiska studier. Åren efter
studentexamen och fram till 1890 tillbringar han till
större delen hemma på Sätofta, utan att därför
släppa kontakten med Lund och vännerna
därstädes. Periodvis och ganska oregelbundet
bevistar han föreläsningar vid universitetet
men utan vidare synliga resultat. Mest
intresserade han sig för skönlitteratur och moderna
språk, men förvärvade även djupa insikter i
filosofi; Schopenhauer, Hartmann och
Spencer studerade han ingående, och han var
med bland den unga skara, som samlades
vid prof. Borelius’ berömda colloqvier, och
åhörde samman med vännen Herrlin dåv.
docenten Johan Thyréns föreläsningar i
estetisk psykologi och densammes ryktbara
Napoleonföreläsningar.
Dessa de sista 80-talsåren hemma i den
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
