Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Emil Kléen. Vid 40-årsminnet av en bortglömd poet. Av Simon P. G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Simon P. G. Bengtsson
mer hela hans panteistiskt färgade
livshängivenhet. Detta är den blodröda tråden, som
ända till slutet genomlöper hans diktnings
färgmättade väv. I en mera dämpad ton tar
sångarglädjen tidigast form i en dikt som
denna från 87:
Än han lefver, sångarguden,
han som sjöng hvar själ i brand,
när ifrån Arkadiens lundar
han drog ut med flöjt i hand, —
drog^kring verlden för att sjunga
uppå attisk melodi
lefnadsglädjens varma hymner
åt naturens harmoni.
Ej han dog, fast stjernan tändes
öfver Galiléens bygd,
och antikens Afrodite
vek för blodlös judisk dygd.
Tv i unga hjertan lefver
än ett klangfullt eko kvar
af den sång, som förr kring verlden
lifvets egen glädje bar.
Kärleksupplevelsen, som hos Kléen så
sällan förandligas och ges fördjupat perspektiv
— och detta är en av hans mest framträdande
svagheter —- är av rent hednisk, antik, fysisk
art. »Glädjen vid de yttre tingen är så
omedelbar hos honom och så föga skymd av skepsis.
Livets värde tvivlar han aldrig på, glädjen i
köttet besjunger han med en antik naivitet. . .
Själisk fördjupning i förhållande till verkliga
människor tyckes hans dikt sakna, och den
når sin styrka i den glansfulla, fysiska
människoskildringen.» (Vilh. Ekelund.)
Blek är den tro, som lånar andevingar,
och blek den kärlek, som blott Psyches är —
men genom våra nervers luta klingar
en ton av längtan och av rött begär.
På det hela taget har Venus i vår ganska
anemiska kärlekslyrik inte haft många så
hängivna och blodfulla besjungare som denne
hedniske dyrkare av skönheten och
livsbegäret.
Men Kléens erotik inordnas i det organiska
natursammanhanget, blir till ett med
skeendet, växandet, alstringsdriften; den övergår till
naturmystik. Naturens gåta kan aldrig lösas
med forskarens och tankens skarpa
dissek-tionskniv, blott den sympatiska aningen kan
tyda det dunkla i tillvaron, endast genom
kärleksfullt närmande lär man känna dess
innersta väsen. Den naturalistiska
naturromantiken, påverkad av J. P. Jacobsen och
Ola Hansson, slår ut i full blom i en strof
som denna:
Bland dunklen evighetens drömmar blåna
i cellers medvetslösa älskogsdrift,
atomer sno sig om varann och tråna,
och pollen klibba vid pistillens stift;
i veka rytmer ymnig fram den väller,
vårnattens underbara venusdikt,
och ut till samklang med dess stämning sväller
det unga hjärtats skygga jungfrubikt.
På ett fullständigt häpnadsväckande sätt
hade den unge Kléen visat sig mottaglig för
och begärligt insupit den moderna franska
lyriken alltifrån Musset, Baudelaire och
Verlaine, vilka båda senare han längre fram
utförligt behandlade i tvenne fristående
uppsatser. Hans utomordentliga språkkunskaper
och fint uppodlade öra för den franska versens
egenarter underlättade jämsides med en
själslig överensstämmelse denna med dynamisk
kraft verkande bekantskap, som bildar ett
tämligen ensamstående och knappt till fullo
uppmärksammat kapitel i svensk litteratur,
avbrutet som det blev av starkare inhemska
strömningar. Varken Ola Hansson eller
Levertin, de två som närmast kunna komma ifråga,
ha tillnärmelsevis haft det spontana intresse
eller den intima kontakt med och förståelse
för den här åsyftade 70—80-talslyrikeii av
fransk, och även engelsk, tappning. Det är
visserligen sant, och det förtjänar beaktande,
att det var Ola Hansson, som — trots
Levertin — med sin artikelserie »Det unga
Frankrike» i Framåt 87—88 för svensk publik
presenterade Bourget, Huysmans, Maupassant
och Richepin. Men detta får helt säkert
betraktas som ett tillfälligt intresse hos Ola
Hansson, som denne aldrig fullföljde eller
fördjupade och som gick såväl honom som
den litterära allmänheten i vårt land
tämligen spårlöst förbi. Den ende, som på allvar
och av själsfrändskap inte blott stannade vid
och kände starkare dragning till dessa poeter,
utan också drog ut intresselinjen till deras
efterföljare och eftersägare av symbolist- och
dekadentfärgat slag, var Kléen. —
Utrymmet hindrar tyvärr att här mer än
antydningsvis beröra detta intressanta faktum.
Den tidigare Richepin, denne antireligiöse
gudsförnekare (»Blasphèmes»), det salta havets
(»La Mer») och den sinnliga skönhetens (»Les
Caresses») panteistiske förkunnare blev till
stor del tack vare den uppmärksamhet Ola
Hansson fäst vid honom av ofrånkomlig
betydelse för Kléen. »Vällustiga som fina, mjuka
kvinnohänders smek» men också »banala och
hvimlande av fadaiser» förefalla honom
dikterna i »Les Caresses» (1877), ojämförligt
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
