Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Emil Kléen. Vid 40-årsminnet av en bortglömd poet. Av Simon P. G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil Kleen
idylliska lantmiljön men samtidigt i intim
förbindelse med lundalivet äro en period av
påfrestande nervös osäkerhet och oerhörd
inre jäsning. Den unge Kléen genomgår en
andlig och fysisk process av eruptiv karaktär,
där det hämningsfria driftlivet pendlar mellan
lyckofylld extas och dåsig
dageneftermelan-koli och ger sig utlopp i revolterande
stämningar, närda av fin de siècle-litteraturens
mest våldsamma och dekadentbetonade
fantasiutsvävningar. Efter ett ganska oskyldigt,
men ej betydelselöst förstadium, då den
sociala upprorskänslan dominerar, inträder ett
skede, som nästan helt behärskas av
Venus-tankens utformande i konsten, i dikten. —
Skalden hade kort förut gjort ett fruktlöst
försök att rycka sig fri från de romantiska
stämningarna tillbaka till verkligheten:
Men bryt de vekliga drömmar,
träd ned i lifvet igen
och kämpa med starka strömmar
och lite på bördan känn!
Och fall ej ned i tillbedjan
för det som än aldrig var! —
Dernere i verksta’n och smedjan,
der skurar man drömmen klar.
Återfallet i drömmerierna, främst av erotisk
art, blev desto djupare, den poetiska ådran
strömmade allt ymnigare. »Jag kan inte ett
dugg annat än skrifva vers», klagar den i
diktens snaror fångne poeten, samtidigt som
han dock gör talrika försök på prosa. »Jag
går i födslovåndor. En roman som
ovillkorligen skall bli konfiskerad.» (Kléen har här
tydligt Hans Jægers indragna »Fra
Kristiania-bohemen» i tankarna.)
Åt konsten viger han, 18-åringen, sitt liv:
Heliga konst!
Du gaf mig min längtan,
Du gaf mig min trängtan
Och åtrå att vinna.
Viger jag derför
Mitt lif åt ditt altar,
Härliga drottning
I skimrande skrud.
Heliga konst!
Du är mina unga
Trånande drömmars
Midsommarbrud.
Sitt skaldeideal förblev Kléen alltid trogen.
Men vid denna tid är det ännu insnört inom
trånga gränser. Han hyllar en renodlad 1’art
pour 1’art-teori för konstnären, 1’art pour
plaisir för läsaren, och anser att om han skulle
lägga tendens i sina dikter, skulle de bli to-
talt misslyckade —- en konstuppfattning som
han mycket snart växer ifrån. — De talrikaste
diktmotiven före 1890 gå i den feniciska
Astartes och Venus Anadyomenes tecken.
På prosa har Kléen samtidigt utformat
sina ungdomspoetiska teorier i något som
han kallar »Varmblodsdiktningens
konstfilosofi». I allegorisk form nämner han
här som sin musa dottern av romantikens
sångmö och naturalismens Pan. Hon har av
modern ärvt de drömmande ögonen och det
veka lynnet, av fadern sinnligheten; hon
sjunger det varma blodets sånger och tolkar
den fria kärlekens, den starka naturdriftens
bud.
Hela min diktning, skriver Kléen jan. 87, hvilar
ytterst på den uppfattning, åt hvilken jag s. a. s.
sökt i namnet ’Venus Anadyomene’ gifva ett slags
program, d. v. s. på naturalistisk, evolutionär,
fysiologisk, sexuell psykologi . . . Min gamla tanke om
Venus’ framställande i konsten — — — I allt hvad
jag hädanefter kommer att skrifva blir det
Venus-artade ovillkorligen grundtonen, som ger klangfärg
åt hvar minsta detalj.
Det sinnliga njutningslivets
självförhärligande kommer honom att kasta alla band
och i trotsarattityd revoltera mot gängse
moralbegrepp. I sista hand blir detta ett
angrepp mot den mäktiga institution, som
framför andra representerar de kristna
sedlighetsidealen:
Vi ha haft nog af otillfredsställd längtan, nog af
lifslust som kväfts under religiösa och moraliska
konvenansreglers tvång, vi ha haft nog af slägten, dem
dessa fördomar kringskurit lifslyckan så att inte en
fattig bit njutning kom i deras räckhåll, för att jag
skulle ens en dag öka deras antal.
Nej! Lifvets träd är som kunskapens i mosessagorna
på både ondt och godt. Hvad det gäller är att hösta
in det goda —- njutningarne — och låta det onda —
smärtorna — hänga kvar. Och det vill jag göra. Visa
mig på en njutning, som jag inte förut vetat af, och
jag vill dricka den in med alla närver, och jag vill
medan deri ännu är fraiche och ung göra mig till ett
med den. Ty vi ha ej råd att undvara en enda . . .
Och vi vilja det heller icke.
Sådana explosiva uttryck tar sig alltså
den unge livsbejakarens epikureiskt färgade
renässansbegrepp sommaren samma år som
Heidenstam utslungar sin »Renässans». —
Hur ärlig och innerlig veneration den i
gammalkristna dygder uppfostrade skalden än
genom hela livet hyser för vad han finner
värdefullast i kristendomen — kvar står ändå
en särskilt i ungdomen djupt markerad
klyfta mellan Kristi blodlösa försakelselära
och Panbegreppet, vilket för Kléen inrym-
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
