Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Emil Kléen. Vid 40-årsminnet av en bortglömd poet. Av Simon P. G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil
Kleen
var lika häftig som efter mera materiella
drycker. Här vaknade den annars så
tystlåtne Kléen till liv, och han (och i någon mån
Axel Wallengren) framstår genast som
kotteriets självskrivne och högt beundrade poet.
Det dionysiska sorlet i det lilla rökmängda
kaféet avstannar för en stund, då
»skalde-rackan», som han kallades, var kväll
stämningen nått sin höjdpunkt av kamraterna
med milt våld tvingas upp på en stol att läsa
någon av sina sista dikter. Hade han inga
på lager, så dröjde det inte många minuter
förrän han skakat fram ett poem om snart
sagt vad som helst. Många av hans
vackraste saker ha tillkommit och för första gången,
som ibland blev den sista, presenterats i
denna egendomliga miljö, där Kléen nog också
kände sig ha den bästa resonansen.
Hänförelsen var utan gräns, när han med hes röst
och med välvillig assistans av Lidforss, som
kunde alla hans dikter utantill, deklamerade
t. ex. sin »Nocturne»:
Nu lösas stoftets kedjor tunga
och det är natt med syn och dröm,
där själarne som callor gunga
på mystiskt dunkla känslors ström.
Då blir du min. Ditt väsens skatter
du lägger ödmjukt för min fot,
din skönhets vita blomrabatter
ur dunklet glimma mig emot.
Vad så, om blott dess doft jag njuter
och ej dess späda liljor rör,
om i min famn jag ej dig sluter
och ej din kyskhets tystnad stör?
Hör! Genom natten tungt det susar
en sorgsen viskning: Pan är död!
Men Psyche lever, Psyche tjusar
och rågar lycka, vek och spröd.
I hennes namn jag sakta, sakta
dig mina drömmar viska vill,
o, Rosa Mystica, Virgo Intacta,
med himlens fjärrglans uti blå pupill.
Och tyst skall nattens timma skrida,
en natt, som blomljuv sällhet ger,
och våra själar stilla glida
i samma blå Nirvana ner.
Från denna vår kan man räkna hans lyriska
genombrott. Tuagängets på det hela taget
dilettantmässiga litterära aspirationer
manifestera sig utåt i Från Lundagård och
Helgonabacken; den ur den egna kretsen, som
lyckades bäst, var Kléen. I de senare årgångarna
vidgades ramen, bl. a. tillkommo Ola
Hansson, Per Hallström och Hamsun, men även i
detta sällskap hävdade sig Kléen väl.
Uppmuntrad av de sporadiska
framgångarna stärkes självkänslan, och våren 93
debuterar han med ett fristående dikthäfte
Helg och socken, i jan. 96 följt av den
pretentiöst utstyrda Vildvin och vallmo och i nov.
98 — en månad fore hans död — av Jasminer.
Dessa tre diktsamlingar utgöra Kléens
litterära testamente, vartill sedan kommer den
1907 posthumt utgivna Valda dikter.
Tillsammans är detta föga mer än hundra poem
och knappt en tredjedel av hela hans kända
tryckta och otryckta produktion. (Kléen
utgav även en novellsamling »Mogen
sommar» och en mindre roman »Fru Margit»,
men »de voro icke hans kärleks barn, och han
ville egentligen aldrig erkänna dem».) Mycket
av allt det Kléen tillfällighetsdiktade väger
lätt, ofta mycket lätt. Men man måste ändå
beklaga, att så mycket av det bästa och för
hans dikt mest karakteristiska, och detta
gäller även hans översättningar, nu väl för
alltid dömts att förbli okänt.
I vårt svenska nittiotals rika och
individuellt särpräglade lyrik var det inte lätt för
Kléen att göra sin röst hörd. Hans register
är mera begränsat, hans ursprunglighet ej
av samma djup och äkthet som de stora
genombrottsskaldernas; och han var skåning.
Men med alla dess brister —- främst den i
alltför stor receptivitet och otillräcklig
självkritik bottnande svagheten för påverkningar
— upptäcker man mycket snart den Kléenska
versens egna, oefterhärmade anslag och
individuella behag. Man fäster sig genast vid den
omedelbart naiva sångarglädjen, som var
alltigenom äkta, en glädje vid det yttre,
konkreta livet och dess skönhetsvärden, men också
en trotsares lust att hänsynslöst sjunga ut
mot det filiströsa, det instängda, det vrånga
och förnedrande. »Han är den sköna
optimismens skald», säger Vilh. Ekelund på ett
ställe; »ej den bekväma filisteroptimismen,
med den entusiastiska smärtans stolta
livshängivenhet att trots allt säga ja. ’Einer von
Denen, die die Dinge schön machen!’»
Detta kan tyckas oförenligt med det drag
av fin de siècle-pessimism och ömtålig,
dekadent spleen, som ävenledes är så starkt
tillfinnandes hos Kléen. Motsättningen är ej
blott skenbar. Ur detta sensibla diktarbröst
välla fram de mest stridiga känslor, skiftande
som färgskalan på årstidernas nyansrika
palett: ömma och fyllda av stormiga begär, vekt
melankoliska och bräddade av häftig
indigna-nation; ångerns dyrköpta sj älvbekännariver
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
