Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- Emil Kléen. Vid 40-årsminnet av en bortglömd poet. Av Simon P. G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Simon P. G. Bengtsson
blandar sig med gudatrotsets jordiska: dock
skall jag aldrig ge mig!
Vad allt jag velat var blott flarn,
mig städse snärjde lömska garn,
när vägen fri jag trodde;
tömt är min längtans heta vin,
min levnad vart en öken,
min tankes slott en grå ruin
med fladdermöss och spöken . . .
Men än det ståndar där det stod
då lustigt jag i ungdomsmod
dess torn och tinnar byggde,
och än är långt intill den kväll
då jag hos fränder tigger
den plats vid stugans spiselhäll
där eljest bettlarn ligger.
Så följer jag mitt eget val,
från sabbatsfridens stilla dal
jag söker bergets stigar,
där luften blånar klar och ren
att dröm och längtan döda
och där jag mot en mossig sten
kan trött mitt huvud stöda.
Själv nådde den trettioårige skalden aldrig
så långt, att han lyckades överbrygga
kontrasterna i sitt eget väsen. Vad han skapat
står som en ofullgången syntes av ynglingens
och den just mogne mannens hetsiga begär
och mjuka längtansdrömmar, där likväl en
utveckling såtillvida är märkbar, att ur den
tidigare, snabbt förbrunna lidelsens glöd
växte fram en renad och förädlad, i tonen
dämpad resignation och förandligad livssyn.
Men ännu i den översvinnliga dikten »Ur
mörkret» till skaldebrodern Axel
Wallen-grens minne är livshängivenhetens strålkraft
obruten, den panteistiska kosmogonin brusar
starkare och fulltonigare än någonsin:
Panta Theos! Det flammar till i själen,
av guden Kosmos själv en del jag är,
och icke mer den fege, låge trälen,
som nattens mörker dödens varsel bär.
Ty död ej gives. Livets rika flöden
mig ständigt bära fram mot nya öden,
om ocksä i min hjärnas valv är släckt
det ljus som mänskoformens varde väckt.
* *
*
Emil Kléen blev mycket olika bedömd av
sin samtid, och eftervärlden har i stort sett
gått honom förbi. Vad man mest fäste sig
vid, förutom det stora melodiska och
språkliga herraväldet och den poetiska flykten,
entusiasmen, var den smältande naturlyriken
i visuellt fångade, vitblommande, spröda för-
års- och pingstbilder från Ringsjöns hagar
och hult och den morbida, undergångsmättade
skymningsmelankolin i de höstlövsdoftande,
dahlieskimrande septemberkvädena.
Överhuvud kan ifrågasättas, om årstidernas
skiftande väsen haft en mera hänförd ordmålare
i svensk dikt. — Visans enkla charm återger
han i naturligare tongångar än t. ex.
Levertin, och den svenska sommaridyllen griper
han i flykten i formellt otadliga sonetter,
såsom i dessa sidenmjuka, Rossettipåverkade
strofer:
I friska gräset vilar vit din hand,
som rosor fingrens spetsar lysa röda,
ditt öga ler, och solens strålar flöda
från sky som böljar över gröna land.
Vid horisonten havets silverrand,
men runt omkring oss sommarns blomstergröda,
där kungsljus blossa och geranier glöda —
och tiden rinner som ett timglas’ sand.
På skira vingar dallrar sländan fram
ur skuggans djup kring ekens mossgrå stam,
mot lövets dunkla grönska blå hon skälver.
I trädens kronor går ett dämpat sus,
och över nejden, vän och sommarljus,
oändlighetens vitblå himmel välver.
Vad kritiken, med Wirsén i spetsen,
däremot gärna och inte utan framgång
reagerade mot i Kléens dikt, var dess förment
depraverade sensualism, Baudelaireism. Man
hade på det hela taget en mycket dunkel
uppfattning av lyriska, närmast franska,
modeströmningar. Begreppen symbolism,
dekadens, fin de siècle, Baudelaire, Mallarmé,
Parnassen •— allt flöt ihop till något
onyanserat och absolut förkastligt och farligt
som man önskade hålla den heliga svenska
musan obesmittad från, utan att närmare ta
reda på dess innebörd och vari det farliga
bestod. För Kléen, som ju bättre än de övriga
här hemma verkligen kände till och fattat
allt detta, men som i sina diktsamlingar
endast sporadiskt, i nära nog receptiv
omedvetenhet (?) låtit framskymta dylika
influenser, måste en sådan kritik ha förefallit
tämligen naiv och okunnig. Efter hans Sturm
und Drang-år i den fransk-engelska skolan
återstod under 90-talet föga mer än ett
sympatiskt intresse därför, och hans egna dikter
under senare år bära också syn för sägen.
Man behöver endast citera en av hans mest
typiska »symbolist»-dikter, den vackra
»Anan-kä», för att genast se huru mycket mera
Kléensk den är än något annat.
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0724.html
