Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny ly r i k
Av Nils Svanberg
På samma gång har denna böljande,
uttrycksfullt fria vers, denna de uppdykande
intryckens komposition något som
kontrasterar mot diktarens hela art. Ty denna art
år ju annars ytterst sträng, den är bestämt
fientlig mot det formlösa, kaotiska, anarkiska.
I Minnas har däremot genomförts en
egendomlig teknik, som skenbart åtminstone är
lös, inte bara i det metriska. Nu är denna
frihet, som redan antytts, konstnärligt högst
motiverad; den är uttrycksfull. Själva
minnes-associationernas rytm är nyckfull, och
stundom trött; stundom blixtrar en intensiv detalj
fram med starkare ljus än de andra. Någon
gång kan det väl hända, att man inte är med
på flykten, eller att man finner den
ansträngande. Men ju mera man fördjupar sig i
verket, dess mer lär man sig inse, att dessa
behagfulla, lättjefulla versdyningar i själva
verket ha ett viljemedvetet och stilsäkert
centrum. Diktarens utvikningar styras med
säker hand till viktiga hamnar i de
mänskliga minnenas arkipelag.
Det är i varje fall en ny form, som diktaren
vunnit. Tidigare har den väl förebådats
tydligast i den märkliga dikten om en
sörmländsk landsväg i Ekotemplet.
Inte av en tillfällighet variera några av
bokens allra mest suggestiva sidor motiv från
söderhavsresorna, motiv som man känner i
deras konturer från de klassiska
långfärdskåserierna Lata latituder. Här i den »fria»
versen och i diktens trots allt skarpare,
slut-nare inramning, komma dessa reseminnen i
nytt ljus. Det har en egenartad tjusning att
läsa dem så att säga mot bakgrunden av
Mbenga-kapitlen i prosaboken. Symboler, som
där blott i förbigående antyddes, få här helt
plötsligt, i slutet av ett irrande rytmiskt spel,
sin fulla, mänskliga genomlysning. Där är
framför allt en dikt om hur stjärnbilderna
skänka ro och storhet åt den jäktande heta
tropiknatten. Det är ett stort och gammalt
motiv, men ingen kan med bättre rätt än
denne skald ta upp det. Samma hymn till
Sigfrid Siwertz, Minnas. — Karl Ragnar Gierow, Ödletid. — Einar Malm, Ån flyga svanarna. —
Hans botwid, Kundresa. — Karl Gustaf Hildebrand, Vårdagjämning. — Siri Magnus-Lagercrantz,
Slagruta. — Signhild Jennische, Två i världen.
662
INN A St, — det är ett centralt ord
i Sigfrid Siwertz’ produktion. Denne
stridens och rörelsens diktare har alltid, både i
livsåskådning och konst, haft en plats helgad
åt det som är stridens och nuets motsats.
Allt som, med ett av Siwertz ofta brukat ord,
kan kallas »generöst», allt lojalt och
minnesrikt har han, kanske tydligare än förr på vers,
sammanfattat i denna diktsamlings
slutbetraktelse, om fadern:
Min käre vän, min lille ungdomsfar,
du blev ej gammal just, du slapp att se
de galna åren med sitt vilda ve,
då hela världen stank av brand och as
och hoppet röktes ut med giftig gas.
Jag minns dig nästan som en yngre bror,
som slapp att växa riktigt stor,
men togs ifrån oss i en lycklig tid,
då hjärtats saga än var sann
och natten kom med stilla frid.
Krig, uppror, terror, brott och last,
det viner som av knivar vasst
i världens svarta vinterhöst . . .
Och ändå är jag tröst,
jag går ju med ditt leende
längst inne i mitt bröst.
Det är ett handslag över generationer,
över tidrymder som rymma mycken strid
och motsats i världen. Tonen har en
egendomlig nästan skört försynt charm, som det
nog finns anklanger av tidigare hos skalden;
men i dessa dikter är den ledmotivet, det som
gör dem minnesrika för var och en med
känsla för Siwertz’ betydelsefulla, rika
fantasivärld. Såtillvida äro de mer, vida mer än
rent privata minnesuppgörelser. Dikterna om
barnets och den tidiga ungdomens värld höra
till bokens allra starkaste upplevelser. De ha
den psykologiska klarsyn, ironisk utan
överlägsenhet, öm utan överdrift, som är
författaren egen. Det gäller både minnenas och
framtidens bilder, både »Vid en svalas död»,
»Havet och hon» och »Ett barn, en far.»
»Minnas» är alltså fylld av äkta
Siwertz-motiv — ironiskt vemodiga minnen,
resebilder, barnbilder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
