Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Emil Kléen. Vid 40-årsminnet av en bortglömd poet. Av Simon P. G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil
Kléen
På livets äng, bland blommor röda, bleka,
en flock av fjärilar du fladdra ser,
på deras vingar solens färger leka
likt gyllne stoft från himlen regnat ner.
I stum förbidan blomstrets kalkar blunda,
och över ängen fläktar ödets sus.
Det växer, växer — hymenäer stunda
i solglödssällhet och i pollenrus.
Och fjärilarne fladdra och försvinna,
röd är den ene som en glädje är,
men på den andres mörka vingar brinna
stänk av den låga som sig själv förtär.
Vart fly de hän? Som dunkel makt dem driver
en efter en till var sin blommas skål. —
Men på sin koppartavla ödet skriver
med blinda ögon och förrostad nål.
Upprorsandan, åttiotalsmentaliteten, hos
Kléen, som han så gärna låter uppträda i den
fågelfrie stigmannens skepnad, yttrar sig
inte endast i en ny, antiasketisk kärleksmoral;
på en bredare front sätter den in mot sociala
orättvisor och fördomar, mot munkmoral
och religiös ofördragsamhet. Efter sin död
fick han också av en eljest mot hans dikt
kritisk bedömare det eftermälet, att »han
var en av dem som sträva att bevara åt
denna världen dem som glömt eller hota att
glömma den för Jenseits».
Vår levnads mål är ej ovan sky,
men grava vår mark och bygga vår by
och leva som fränder samman,
och ej är det sant som munken lär,
att Herren vrede och avog bär
till jordenes fröjd och gamman.
Redan som skolpojke hade Kléen funnit
sin givna plats i tidens radikala
reformsträvanden, och även om han ej kan inpassas
under någon modern politisk
klichébeteckning, måste man säga, att han ständigt stod
tämligen långt ute på den vänstra flygeln.
Socialdemokraten Axel Danielsson omvitt-
nade, att Kléen var »en av dem, som stodo
oss närmast och förstodo oss bäst».
Bååth och Ola Hansson hade ju givit
poetiska uttryck åt tidens sociala
uppbrottsstämning, och Kléen fortsatte i tillspetsad
form på samma linje: tidigast i hotfulla
upprorsverser i Arbetet och sedan i »Pariasånger»
och en mängd tillfälliga indignationsdikter
mot patentpatriotism och sedlighetshyckleri.
Men oppositionslustan mojnar efter hand,
sublimeras, tonen även i de religiösa
trotsar-poemen blir försonligare, orden mildare. Den
i längden sterila motsättningen mellan Pan
och Kristus försvinner för en mera positiv
och djup, genom märkbar kamp vunnen
livssyn.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
