Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fil m
Av Artur Lundkvist
GE
II J FTER HOLL YWOODS alla sagomässiga
filmer som foregives handla om verkligheten
är det förlösande med en riktig sagofilm, en
sådan som Walt Disneys Snövit och de sju
dvärgarna. Genom att gripa till den verkliga
sagan har denna film kommit bort från den
falska realismen och upprättat ett sannare
förhållande till verkligheten.
Disneys »Snövit» har inte mycket med
bröderna Grimm att göra. Det är inte en
folksaga; det är en saga för det moderna
samhällets människor. Den är universell och ändå
speciellt amerikansk. Snövit är inte bara
borgerlig utan rentav puritansk; hon är en
hjältinna som passar det
kapitalistiskt-demo-kratiska samhället fullkomligt. Hon är en
prinsessa av fliten och dj’gden snarare än av
det blå blodet; hon är så skötsam och älskligt
oskuldsfull som folket gärna bör vara. Hennes
skönhetstyp är standardiserad och utmanar
därför ingen, men kan uppskattas av alla.
Hennes sex appeal är inkapslad och
oskadliggjord genom idealisering; hon är ängel och
docka, en fullgod representant för den
puritanska kvinnomyten.
Från förtrycket och isoleringen på slottet
kastas hon ut i vildmarken (som ju kan
symbolisera samhället). Dess faror är egentligen
inbillade, ty det är inte fråga om, citt etts,
eller ätas, utan hela skapelsen väntar bara
på att möta tillit och godhet för att få visa
detsamma igen. Hon finner sin tillflykt i
dvärgarnas idylliska stuga, som likt ett
dockskåp inbjuder till att på barns sätt leka
vuxen i. Dvärgarna är folket, fula till det
yttre men i grunden hjärtegoda, förnöjda
med sitt arbete i skog och berg, levande i
bästa samförstånd med sin omgivning. De
förälskar sig strax i Snövit, Idealet, vari
flit och skönhet förenats; de underkastar sig
henne, tjänar henne, dyrkar henne. Och när
den sköna vill delta i deras oskyldiga, folkliga
söndagsglädje med dans och musik, då är
deras lycka fullkomlig. Vardagen är även
alltigenom trivsam och lustig, allt går som en
lek, det finns inte en skymt av möda eller
nödtvång. Djuren och fåglarna kommer ur
skogen, ivriga att få vara med; diskning och
städning utföres med ett slags improviserad
fabriksmässighet (djuren imiterar maskiner).
Det är det fulländade samhället i miniatyr.
Samtidigt är det barnets goda värld, där
illusionen ännu är bärkraftig och skapelsen
är helgjuten och magiskt lustuppfylld.
Men så framträder det onda i världen;
sam-hällsidyllen hotas av mörka makter! Den
onda drottningen förvandlar sig till häxa;
dödssymbolerna uppenbarar sig med urgamla
skräckdrömmars intensitet; ondskans krafter
urladdar sig våldsamt. Och Snövit blir ett
omisstänksamt offer för drottningens
förgiftningskonst (oskuldens fara!). Ondskan leder
dock till sitt eget fördärv; dvärgarna
förföljer häxan upp i bergen, klippan rasar
under henne, avgrunden och gamarna
mottar sitt byte. Dvärgarna begråter Snövit där
hon ligger så bildskön i sin glaskista: Idealet
som dött! Men se, det skedda är inte
ohjälpligt, det onda är inte verkligt! När prinsen
kommer vaknar Snövit upp och följer honom
till det gyllne slottet, sålunda belönad efter
sin demokratiska tjänstetid, sitt
framgångsrikt avlagda flit- och dygdeprov.
Hade denna film inspelats på vanligt sätt
med skådespelare framför kameran skulle den
nog blivit omöjlig. Men i den tecknade filmen
finns inga krav på realism: där är allt
stiliserat och fantasiens illusion härskar
oinskränkt. Det är den absoluta teatern, ett
slags commedia dell’arte: det är kulisser och
dockor som fått liv. Och ingenting kan vara
lustigare än dockor som försöker vara
alldeles som människor eller ting som verkar
levande. Det är avväpnande, det är roande
och rörande. Människan känner igen sig utan
att helt identifiera sig, hon är engagerad och
känner sig samtidigt stå högt ovanför.
Förmodligen måste en konstnär finna
»Snövit» ganska trist ur sin speciella synpunkt som
konstnär. Men den standardiserade
bilderboksstilen hör nog till genren. Allt måste
göras efter schablon; det är ju fråga om ett
slags gigantisk massreproduktion. Hela
formvärlden måste förenklas för att bli
allmängiltig och lättuppfattlig. Det är heller inte så
mycket i själva teckningarna Disney (jämte
670
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
