Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - D. H. Lawrence och Mexico. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Melker Johnsson
givning men alltid misslyckats och slutligen
accepterat den sociala isoleringen utanför
alla yrken och klasser såsom oundviklig.
Första och enda gången han lyckas gå upp i
kollektiva stämningar och känna
samhörighet med massan är i The Plumed Serpent.
Skildringen av de enande riterna i den
återuppväckta aztekiska gudakulten med
recitation av hymner och framförande av religiösa
danser är gjord med uppenbar glädje. Som
ackompanjemang följer oss genom hela
boken den primitiva musikens dova och
monotona trumslag, som verkar direkt på blodet
och det omedvetna. När Kate övervinner sin
skygghet och deltar i dansen till denna
primitiva musik, lossnar något inom henne. Hon
känner äntligen den djupa och rogivande
känsla av förening med andra, som den sterila
anglo-amerikanska kulturen har berövat
henne: »Den trängde rakt in till själen, den äldsta
och mest oförstörbara själen hos alla, där
ensamt den mänskliga familjen kan mötas i
omedelbar kontakt». Kate förnimmer den man,
som under dansen håller henne i handen, med
»transcendent närhet» men vet inte, hur han
ser ut. Hon är inte längre sig själv. Hon har
försvunnit. Och hennes begär har befriats och
gått upp i ett större begär, i de andras, såsom
floden förenas med havet.
Kollektiviteten utplånar alltså
personligheten. Det heter på ett annat ställe: »If we
would meet in the quick, we must give up
the assembled self, the daily I, and putting
off ourselves one after the other, meet
un-conscious in the Morning Star». Lawrences
religiösa språk är sådant, att det inte kan
översättas eller uttryckas med andra ord. Men
Morgonstjärnan är här detsamma som verklig
existens (the quick of all being and existence).
Och meningen är densamma som hos alla
religiösa mystiker: vi måste befria oss från det
konventionella jaget för att finna det verkliga
jaget. Och först där, i Morgonstjärnans tecken,
pånyttfödda i den verkliga existensen, kan vi
möta en annan människa. Till Morgonstjärnan
riktas också de vackraste av hymnerna i The
Plumed Serpent:
Morgonstjärnans Herre
stod mellan dagen och natten:
likt en fågel som lyfter vingarna och står
med den ljusa vingen till höger
och den mörka vingen till vänster,
så steg Gryningsstjärnan fram.
Se! Jag är alltid här!
Fjärran i världsalltets djup
lyfter jag dagens vinge
och tänder ljuset över ditt ansikte.
Den andra vingen vilar i mörkret.
Men jag, jag är alltid på min plats.
Jag är långt bortom
kärlekens och mödans horisonter.
Lik en stjärna, lik en damm
som badar livets herrar!
Men det religiösa mysteriet övergår
oför-märkt i det sexuella. För Lawrence existerade
ingen skarp gräns mellan dessa båda områden.
Religion är för honom sexualitet och
sexualitet religion. Han vänder sig till de primitiva
folken, därför att religionen där ännu inte
som hos oss har lämnat den sexuella
grundvalen. Ramon förkunnar i The Plumed
Serpent ingen annan gud än den som ger mannen
hans mandom och kvinnan hennes
kvinnlighet. I Kates förhållande till Cipriano
återkommer därför samma problem, som vi nyss
har studerat. För att ett äktenskap skall
kunna komma till stånd kräves, liksom i den
rituella dansen för guden Quetzalcoatl, att
Kate uppger sin personlighet. Hon kämpar
emot men känner, hur hon inför Cipriano
allt mer förlorar sitt eget jag:
Hon hörde till de styrande raserna, de begåvade.
Men de begärde hennes underkastelse under det
ursprungliga påståendet. Blodet är samma blod. Vi är av
samma blod. Det var det påståendet som sopade bort
all individualism och lämnade henne försänkt, dränkt
i det levande blodets stora sjö, i omedelbar kontakt med
alla dessa män och alla dessa kvinnor.
Kate förstår till sist, att hon måste offra
något av sin individualitet för att behålla
sin kvinnlighet. Jaghävdandet kan ge henne
en känsla av storhet och gränslöshet liksom
om hon ensam uppfyllde universum — och de
vita männen med sin hyllning och sin
uppvaktning hade en förmåga att få henne att
känna sig så. Men hon föredrar att vara »varm
och begränsad».
Den lawrenceska solipsismen tyckes med
ens vara upphävd. Individualiteten och
medvetandet drunknar i blodets dunkla och
mäktiga flöde. Men man kan inte säga, att detta
är en lösning på de gamla svårigheterna.
Flykten från verkligheten är så uppenbar, att man
inte riktigt kan följa med. Kate vänder den
europeiska civilisationen ryggen. Hon tror
inte längre på sin egen ras:
Makten över världen (the power of the world) höll
på att dö hos de blonda männen, deras mod och
överlägsenhet lämnade dem för att i stället tändas i ögonen
hos de mörka männen, som till sist vaknade.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
