Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya kvinnan i Finlands litteratur. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya kv innan i Finlands litteratur
Av Ragna
UBRIKEN här ovan kommer
ofrivilligt att innehålla en del polemiskt stoff.
Finns det överhuvud ett »nytt» kvinnoideal,
och har detta i så fall en bärkraft utöver
chimärens? Inom ramen av den yttre verklighet,
mot vilken män och kvinnor i alla tider
stormat sig till blods, ha alltid enstaka starka
och varma kvinnor vetat att förverkliga sitt
väsen, med lock och pock, med våld, list och
lämpor. Men börjar ej i vår tid kvinnornas
stora massa vakna till medvetande om sig
själv? Börjar den ej känna behov av att
avkasta »Evalögnen», att borra sig djupt ned
till sitt kvinnoväsens källor för att låta dem
porla fram — inte i den kalla efterbildningens,
utan i den skapande värmens tecken? Låta
flödet bryta fram inom alla livsområden från
den rika och fördjupade huvudådern: mans
och kvinnas kärlek. I grund och botten har
väl varje »radikal» kvinna — om hon är en
äkta kvinna och ej ett program — samma
patos som den på många punkter reaktionäre
Lawrence. När kvinnor med smärta och
ömhet och med en dunkel intensitet de ännu ej
själva förstå säga till männen: ni är ännu inte
mogna för oss! — är det då bara ett utslag
av mänsklig ensamhetskänsla man hör?
Eller är det ett symptom på nytt liv i vardande ?
Spontant reagerar kvinnan mot
destruk-tionsdriften i världen, när hon med Katri
Yala utbrister:
–-fasansfullt
har du sargats, vackra liv,
när mödrarna säger:
bättre för barnet att dö!
Men i alla tider har ju kvinnan med
veklagan reagerat mot hatet, mot
destruktions-driften. Vill hon nu med blödande fingrar
gräva sig ned till dess rot hos mannen och sig
själv? Och vidare: hur skall det element, som
vill ge och flöda över, kunna göra sig gällande
inom den mur av synliga och osynliga
maktmedel som utgör ett samhälle? Var går den
linje, som i sig förenar både makt och kärlek?
Frågor som i denna uppsats lyckligtvis
inte behöva besvaras. Men de tränga sig på
en bl. a. vid konfrontationen med modern
finsk litteratur, där det kvinnliga inslaget
Lj ungdell
är påfallande starkt. Med spontan och
pockande värme väller här kämpande, sökande
kvinnoliv fram i en litteratur, intressant
även därigenom, att den delvis
sammanfaller med en de proletära stadsskiktens
livsskildring, hittills utan stämma i Finlands
litteratur.
Ty det är väl ingen tillfällighet, att det
unga finskspråkiga Finlands tre förnämsta
författarinnor: Helvi Hämäläinen, Iiris Uurto
och Katri Vala, identifiera sig med och
skildra arbetarklassen. Ändå kan man inte
rubricera Helvi Hämäläinen och Iiris Uurto
som proletärförfattare i vanlig inskränkt
bemärkelse. Båda ha ett smärtsamt djup
och en mänsklig vidd, för vilken en
generaliserande social förkunnelse ej är nog. De äro
framför allt bärarna av kämpande kvinnligt
liv. Den ena är spröd, men ändå het och fast
som en eldslåga — den andras intensitet har
ett aktivt, kärvare drag, är mera
sammanbiten. Båda ha ett budskap, vars idealitet
härdats i ett stålbad av nakna och grymma
realiteter.
Helvi Hämäläinen isynnerhet varken kan
eller vill kallas en social författare. Hon är
kvinna i varje tum, spröd och tapper,
snärjande varm. Utan att reflektera går hennes
hjältinna mot sitt öde, upplever det så
fördomsfritt, ärligt och »til bunds», att
beskrivningen av det ofrivilligt växer till en
förkunnelse och appell. Och hon ger sitt budskap
en konstnärlig form, intressant i sin gradvis
skeende mognad mot en allt vidare
uttrycksskala och smidighet. Något så gracilt,
blommande och egenartat doftande har ingen
kvinna tidigare tillfört den finskspråkiga
litteraturen: en finsk Vera Inber, ehuru
tyngre i sitt allvar, mindre graciös, mindre
skärande i sin humor. Den romantiskt diffusa
form, som i början var hennes insignium,
kan numera plötsligt övergå i en hård
naturalistisk skärpa och plastisk påtaglighet. —
Kvinnans kärlek, kvinnligt erotiskt liv i alla
dess skiftningar och komplikationer — även
de i finsk litteratur hittills portförbjudna — är
Helvi Hämäläinens tema. Hennes hittills
tyngst vägande bok »Vattnet i rännstenen»
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
