Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya kvinnan i Finlands litteratur. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragna Ljungdell
(Katuojan vettä) har starkt självbiografisk
karaktär: en ensam kvinna med sitt barn,
kämpande för livet, utan hem, vänner, arbete.
(Utkommer i svensk översättning hos Norstedt
& Söner.) I breda saftiga drag lägger hon
upp en miljöskildring av grändernas vardagsliv
i Helsingfors, ända intill de senaste åren en
okänd domän inom finsk litteratur. Att detta
i all sin chosefrihet banbrytande kvinnoöde
försiggår inom ramen av denna förbluffande
klart och rustikt tecknade hyreskasärn, ger
boken en del av dess bärande perspektiv.
Kirsti skiljer sig att börja med inte från
mängden; hon blir havande av en man hon
egentligen inte känner närmare till. Men
när hon framhärdar i sin vilja att ta emot
barnet, trots att hon mister sin tjänst och
mannen en vecka efter vigseln överger henne,
visar hon av vad slags virke hon är. Hittills
har hon levat i en böckernas drömvärld,
nu gör moderskapet henne till en kämpande
personlighet och fullödig människa. Också
är det i skildringen av modern kämpande
för sitt barn Helvi Hämäläinens tonfall
vibrera djupast. Kirsti finner småningom i
fattigkvarteret den tillflykt hon ej funnit
bland sina jämlikar. Trots all brutalitet ser
man här osentimentalt och naturligt på
moderskapet. Följer så Kirstis hårt och pregnant
återgivna eriksgata — hit hör också de
skakande scenerna från barnbördshuset — för
att tigga om arbete hos sin f. d. chef,
anställningen hos den liderlige handlanden,
vandringarna till barnavårdsnämnd och fattigvård,
arbetet som murarhantlangare vid ett stort
bygge, o. s. v. Hämäläinens styrka är just
de snabba visuella glimtarna, de fast och
konkret återgivna situationerna. Men över dem
alla faller det liksom en visionär drömdager,
de speglas i en diktares avslöjande öga.
Ibland bryter detta skälvande ljus helt
igenom: bilden av ett blommande träd på en
bakgård, månskenet som faller in i fattiga
rum, den svidande fina scenen då den
lungsjuke idealisten, nyss hemkommen från
Ryssland, lägger sitt huvud i Kirstis famn och dör.
Skildringen av den ömma, försynta kärleken
mellan två pinade och tröttkörda människor,
Kirsti och Mauno, tangerar här ett plan, som
sedan blir huvudproblemet i Iiris Uurtos
produktion. Själva Mauno är en av bokens
blekaste gestalter. Helvi Hämäläinen har
väl knappast i verkligheten påträffat en dylik
manlig inkarnation av godhet och intelligens.
Det är bokens kvinnotyper som främst äro
bärarna av motsatta, inbördes stridiga
livsprinciper. Där är den hätska
kommunistflickan Hanna, för vilken Kirstis försonliga
livsåskådning är en svaghet och en styggelse.
Bokens ojämförligt mest levande porträtt
är dock den grannt tecknade levnadslustiga
»massösen», kvinnodjuret med de
plommon-färgade ögonen. Helvi Hämäläinen har här
gett den finska litteraturen dess första
verkliga kokott-typ. Av henne får Kirsti röna
mest deltagande och värme. I konfrontationen
mellan dessa båda kvinnliga livslinjer ligger
en annan av bokens tyngdpunkter. »Jag har
en tavla, på vilken man ser vattnet i
rännstenen strömma så klart att man kunde dricka
av det. Sådan är ni.» — säger massösen till
Kirsti. Men det är inte bara i Kirsti det klara
vattnet finns; det porlar fram som en varm
underström även under de mörkaste vyer av
elände och råhet. •— Denna eteriska och sega
lilla grändernas madonna, Kirsti, är en av
den yngre finska litteraturens mest fängslande
kvinnogestalter: passiv och tålmodigt
uthärdande. Inte alls någon »modern»
kvinnotyp; hon har ej ens någon medvetet
revolutionerande livsåskådning. Men under yttre
omständigheter, vilkas vidrighet
uppenbarligen måste krossa henne till slut — och häri
ligger anklagelsen — lever hon ett naket,
hängivet kvinnoliv, vars lysande tapperhet
hon ej är medveten om. Och bakom det
förståelsens och förlåtelsens evangelium som
småningom utkristalliseras inom henne,
skymtar som en symbol mänsklighetens lidande
kristushuvud.
Redan med sin föregående roman
»Förtrollningen» (Lumous) slog Helvi Hämäläinen
igenom. »Det tomma skötet» (Tvhjä syli),
hennes sista bok, ligger i viss mån på
samma linje. Ingen av dem har samma
sociala och mänskliga bärighet som
»Vattnet i rännstenen». Här borrar sig Helvi
Hämäläinen istället djupare in på den linje
som betingar hennes position inom finsk
litteratur: analysen av det kvinnliga
kärlekslivet. »Förtrollningen» rör sig kring det
sexuella urvalet. Steget är emellertid långt
mellan denna och Helvi Hämäläinens
senaste bok »Det tomma skötet». Också
den en historia om — för att använda ett
banalt slagord — »rätten till kärlek» och
mo-derskapsdriften i deras inbördes förvecklingar.
Men den vidgar sig i en stor och befriande
slutsyn besläktad med den som bär upp
»Vattnet i rännstenen», och den är konsekvent
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
