Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Femton debutanter. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar II ar r i e
säkert igen, med samma musik eller någon
annan. Ty spela kan han.
Dokumentromanen har som genre det
företrädet framför experimentromanen, att en
dokumentroman aldrig kan bli komplett
misslyckad: den behåller sitt intresse som
socialreportage även om den är aldrig så
valhänt hopkommen. Men däri ligger också
risken — att reportaget får gälla som
litteratur och klär ut sig till litteratur, och får sina
egna värden vanställda av den falska
maske-radutstyrseln. Ingen skada vållas, när roman
-inklädnaden är så genomskinlig och så
opretentiös som i Elsa Carlssons En skola skapas
— ett äreminne över en namngiven
pedagogisk föregångsman som blir till ett stycke
vederhäftig och spännande svensk
skolhistoria och som närmast i
historieskrivningens intresse fått formen av ett slags
krönikespel. (Boken är f. ö. inte en debut, utan
en come back; för tolv år sen utgav förf. en
god arbetsroman, »Ett dagsverke», som var
för tidigt ute, mitt i experimentromanernas
glanstid, för att bli uppmärksammad efter
förtjänst). Det motsatta gränsfallet
representeras av Sten Söderberg: i hans göteborgska
ariekdotsamlingar, sammanställda till en
släktkrönika om en fingerad patricierfamiljs
ur-artning genom fyra generationer, är både
reportaget och litteraturen så lätt gods, att
varken vårdslösheten i dokumenteringen eller
de billiga pseudolitterära effekterna genera
på allvar. Däremot illustreras genrens risker
synnerligen tydligt i ett ambitiöst arbete
som Gustav Olsons debutroman Tåg ut!
Det är en mycket intressant bok, som handlar
om lokförare, konduktörer, stinsar och
stationskarlar på en enskild järnväg i Småland,
som knappt kan vara någon annan än
Kalmar—Nässjö. Boken ska gälla för roman
och är alltså utrustad med människoskildring,
naturstämningar och romanintrig —
alltsammans oäkta vara, ställvis av parodisk
verkan. Och som inlägg i den sociala
problemdebatten blir boken skämd av den
onyanserade och därigenom ineffektiva
indignationen. Men så snart Gustav Olson får
berätta om yrket och maskinerna, utan
bihän-syn, blir han helt äkta, fängslande och
spännande: hans skildring får fart och glans,
hans prosa blir saklig och kraftfull; man får
kunskaper om järnvägsmannalivet som göra
det aktuellt och intressant för en, och
som sitta i. Lite annorlunda ligger fallet
Nils Gustaf Andersson till. Hans roman
om kand. Palle Påhlin, fotbollshjälte och
ishockeystjärna, heter Du var mig kär i
onsdags. Titeln är ett citat från ett bittert
epigram av Edna St. Vincent Millay, och den
antyder var romanens centrala tema bör
sökas — ingalunda i miljöskildringen från
idrottsföreningslivet, utan i två unga
människors skakande upplevelser, som ska
åskådliggöra förf:s bittert klara och illusionsfria
visdom om kärlek i tjugonde seklet. Tyvärr
ha hans resurser inte alls räckt till för att
göra den starke Palle Påhlins och den sköna
Ebba v. Ravecks historia trovärdig. Den
kan gripa på sätt och vis ■— i den mån där
diktas in en ovanligt ung mans önskedrömmar
om en hjälteroll i den skoningslösa stilen.
Men den får nog sägas vara otroligt tafatt
konstruerad och berättad. Detsamma gäller
om den unge idrottsmannens uppgörelser med
den kompromissande medelåldern i en
välklädd och världsklok pappas skepelse och om
de anklagelser mot tidens andefattigdom som
framföras av den fräne och osentimentale,
sällan nyktre resonören, medicinaren Holm.
Boken är undantaget från den generella
iakttagelsen att skrivkunnigheten ökats: här
har helt enkelt förf: s allmänna bildning inte
räckt till för att skriva en läslig bok.
Prosastilen kan karakteriseras med två citat, tagna
på måfå: »Dessutom såg hon i egenskap av
kvinna inte med det rätta ansvaret på sådant,
lika litet som Palles omdömen.» (s. 31). —
»I stället hade dessa löv lagt sig på marken,
liksom för att sörja sina döda vänner,
blommorna från i somras. . .» (s. 36). Den som
kriarättar i romaner, avslöjar oftast bara sitt
eget pedanteri; det finns egentligen endast
två språkriktighetsregler, men de tåla heller
ingen prutmån alls: man skall göra tydligt
vad man menar, och man skall inte göra sig
finare än man är. Det kan hända att Nils
Gustaf Andersson lär sig dem en gång. Det
finns vaken iakttagelse i hans
idrottsreportage, som är häftat rätt löst vid romanen.
Och bakom all tafattheten förnimmer man
den besatthet av livsproblemen och den
sega, ilskna uttrycksvilja, som kan tänkas
övervinna mer än ett förtjänt fiasko.
Dokumentromanen blir alltför lätt en
hybridform mellan litteratur och publicistik:
detsamma gäller naturligtvis än mer det
slags berättelser där pressens aktuella
debattämnen demonstreras på fingerade fall. Birger
Beckman, välkänd all-round-publicist av
liberal observans, har inte helt undgått
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
