Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
Nu är förstås »Marionetterna» en avgjort
mer intresseskapande titel än den egentliga.
Men det svenska namnet har alltför
bokstavligt fått ange stilen för framförandena här. I
pjäsen finns ingen föreskrift att
»marionetterna», såsom nu fortfarande sker, skola bäras
in av scenarbetare och placeras i skåp innan
handlingen börjar. Såsom ett korollarium till
detta regissörspåfund har sedan följt
agerandets genomfört knyckiga plastik. I baletten
är ju marionettspelet ett ofta med framgång
använt motiv. Men att i ett helaftonsstycke,
talat eller sjunget, se människor hela tiden
härma dockor blir i längden mer trött- än
nöjsamt. Det hade varit nog med några
antydningar i den vägen, så mycket mer som
Benavente själv genom att döpa sina
person-nager med namn från commedia dell’arte
sörjt för pittoreskt stiliserad kostymering.
Vid Konserthusföreställningen kunde
mu-sikbeledsagningen störa, redan därför att den
allt emellanåt försvårade uppfattningen av
dialogens intellektuella subtiliteter. Av sådana
kvarstod vid operaframförandet egentligen
endast en del av dem som lagts i munnen på
den som talroll bibehållne Crispin, och tack
vare både bättre akustiska förhållanden och
utförandet gick nu lyckligtvis ej en stavelse
av hans till musik framsagda tirader förlorad.
Enligt tonsättarens i programmet återgivna
uppfattning »är väl ingen lämpligare än han
(Crispin) att sakna musik», av det skälet »att
han representerar det sunda förnuftet i dess
mest kalla form». Ur flera synpunkter var
det nog lyckligt att Rosenberg avstod från
tävlan med de buffans mästare som skapat
sina med Benaventes förslagne galgfågel
besläktade Figarofigurer. Så slapp åtminstone
en av operans figurer, den viktigaste, ifrån
att sjunga kvasikomiskt. Tack vare
orkesterackompanjemanget bröt han sig ändå ej ur
den musikaliska ramen, samtidigt som en
ansenlig del av talpjäsens verbala substans
och charm räddades över i operan.
I övrigt visade sig Karl August Hagberg,
vilkens utsökta prosaöversättning man också
i bokform fått göra bekantskap med, ha
be-hjärtat de intellektuellt reducerade, men
ly-riskt-sångbart stegrade krav som vid en
bearbetning till operalibretto äro sj älvklara.
Skälmkomedin, stramaljen i Benaventes
underfundigt ironiska tankebroderier, står
frammarke-rad i sina yttre handlingslinjer, med fältet
lämnat öppet för tonsättarens eventuella
tillbyggnader i de för musik gällande dimensionerna.
»Du skall bli en förnäm herre och jag din
betjänt», säger den utblottade skälmen Crispin
till sin lika nödställde, men närmast
renhjärtade kamrat Leandro. Först duperad blir
en värdshusvärd i den stad dit de båda just
anlänt. Denne, som fått en så fin gäst, måste
också lämna kredit åt högstdensammes
ny-förvärvade vänner, Kaptenen och poeten
Harlekin, trots att dessa redan förut stå i
skuld för mycken förtäring. I andra akten
associerar sig Crispin med den åldrade
skönheten Donna Sirena, som för att hjälpa upp
sina egna ruttna affärer vill mot provision
förmedla den vackra Silvias giftermål med någon
adelsman vem som helst; dottern till den rike
herr Polichinela är stadens bästa parti. Se
där — tänker Crispin — något för min
kamrat i stället! Vid en fest hos
Donnan-kopp-lerskan* blir Leandro också förälskad i Silvia.
Och hon i honom.
I tredje akten börjar marken bränna under
de båda äventyrarna: värdshusvärden knorrar;
likaså privatdiskontören Pantalone, som
bekostat furstlig installering; från fjärran ort
nalkas Juris doktorn med en sekreterare,
vilkens folianter äro fullskrivna med
redogörelser för de båda kumpanernas tidigare
bedrifter. Polichinela har fått veta vad
Leandro går för — »en gammal räv som han
måste man lura med uppriktighet», säger
Crispin, som i Silvias far känt igen en gammal
kamrat från galärerna. Med hot om
skandalisering (detta i operalibretton accentuerade
motiv är i originalpjäsen blott flyktigt antytt)
och genom diverse andra påtryckningar
förmås dock Polichinela falla till föga och ge
sitt samtycke till giftermålet. Hos alla, till
och med hos rättvisans vårdare, som nu kunde
hoppas få åtminstone något betalt för allt
sitt besvär, hade ju skapats intresse för detta
lyckliga slut. Och så denna replikväxling före
den av Crispin (i originalet: Silvia) framsagda
epilogen:
Crispin: Tro mig! För att ha framgång här i
världen är det av större vikt att skapa intressen än
att skapa känslor . . .
Leandro: Du misstar dig, ty utan Silvias kärlek
hade jag aldrig blivit räddad.
Crispin: Och är då den kärleken inte ett stort
intresse? Jag har alltid räknat med det ideella och
givit det sin behöriga andel.
Hur den tidigare ofta endast repellerande
Rosenbergs musik verkade i sin nya, utvidgade
form, är en fråga som endast kan besvaras
med åtskilliga å den ena sidan . . . och å den
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
