Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
liv form och gestalt i sorgen och olyckan.
Ramen vidgas. Parthenon blir en gudarnas
egen predikan inför mänsklighetens väldiga
församling. Det förkunnar i stenarnas språk
ett evigt imperativ: kravet på lagbunden
rätt, på klar tanke och ljus skönhet, på kultur
och humanitet! Det är fortfarande samma
motsättning mellan Kaos och Kosmos som
tidigare, men här möter de båda makterna inte
varann i den enskilda människans liv, utan i
hela mänsklighetens historia. Man lyssnar
gripen till de underbara stroferna:
Vad liknar du, odödliga ruin
av solförgylld och honungsfärgad sten?
Ett relikvarium, ett smyckeskrin
av gammalt guld, av mörknat elfenben?
En väldig kithara, ett strängaspel
från vilket tonen klingar stor och hel,
när sol och måne turvis spela den
i sekel efter sekel, om igen,
den evigt unga skönhetsmelodin?
Nej, snarare en jätteorgel är du,
en värld av toner i ditt inre bär du.
Ur doriskt ädla orgelpipor väller
en flod av skönhet, och den växer, sväller
i kraft och omfång, dånar som ett hav
och överröstar allting med sitt krav.
Den brusat genom tusenden av år,
och aldrig skall dess ström av välljud sina.
Ju mera splittrat instrumentet står,
ju mera sargat, överhöljt av sår,
dess mera djup och mera klarhet får
din oförlikneliga vox divina.
(Inför Parthenon, I.)
I de senare avdelningarna i »Vandring»
finnes det flera dikter, där slutligen en full
och hel harmoni har nåtts. Läsaren förnimmer
endast här och där att han rör sig på en
vulkanisk grund, som gömmer så mycket av
underjordens mörker, av oro och ångest.
Dikterna är ofta skrivna på antika versmått,
vilkas spänstiga rytmer i och för sig ger en
känsla av lugn styrka och befriade andetag.
Det är idyller i stor stil: »Tempe», »Chios»,
»Klara dagar» och »Kolonnen i Brindisi».
När slutligen diktaren vänder hemåt på
sin resa genom Europas och själens landskap,
har själva den nordiska naturen bytt karaktär
för hans ögon. Den harmoni han vunnit
talar i själva de ljusa hälsningsord, med
vilka han möter den första påminnelsen om
norden:
Välmött, du fria, friska fläkt,
du Nordens egen andedräkt!
Norden är inte mera dimmornas Ultima
Thule, utan den halkyoniska klarhetens
land. Människan är alltings mått, sade de
gamla visa grekerna.
Zilliacus står i »Vandring» på höjdpunkten
av sitt skapande. Dessa dikter är
formfulländade. — Med några undantag: »Det
stängda rummet» förefaller en smula pressad
och ansträngd, den andra dikten i »Källan
och krukan» ett grand didaktisk i sin kritik
av dagens maskinkultur.
En annan stark diktsamling är Elmer
Diktonius’ Jordisk ömhet, som visar att den
böjelse för idyllen som alltid funnits hos den
revolutionäre kraftkarlen Diktonius
definitivt slagit igenom. Man har skaldens
utveckling in nuce, om man jämför
omslagsteckningarna till hans »Hårda sånger»
och till »Jordisk ömhet». Bilden i »Hårda
sånger» visar ett vräkande hav, antytt
genom några grova tuschdrag. Bertil
Bull-Hedlunds omslagsteckning till »Jordisk
ömhet» återger ett miniatyrlandskap med
strån och blommor, sedda ur en myras
perspektiv. Övermänniskan Diktonius har blivit
människa; en människa med ett gott och
varmt hjärta i bröstets hårda bälg.
Diktonius är som Walt Whitman en
naturens heta älskare. Han är panteist: naturens
värld är en uppenbarelse av det gudomliga.
Diktonius’ panteism är dock inte någon
medveten doktrin, utan bara omedelbar
känsla. Den har sin rot i diktarens
hänryckning i inspirationsögonblicket, då vardagens
tusen detaljer viker undan och allt, från »det
första skamsna lilla nässelblad» till rågens
»kornmiljoner» blir en uppenbarelse av
sällsamma hemligheter. Modernisten Diktonius
har erfarit sanningen i Kellgrens förkunnelse:
Och ljuset kom och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag, som kändes,
en röst, som till mitt hjärta bröt.
Det är detta »levande förstånd i tingen»,
som avslöjas i de vackra naturdikterna i
»Jordisk ömhet». Allt är gudomligt, det finns inte
något högt eller lågt i naturen.
Diktonius’ kärlek till allt levande, det
gudomligas uppenbarelse, är också grunden
för-den sociala känsla som talar i hans dikter.
Hos den armaste bland människorna finns
det en glimt av gudomlighetens livsgnista.
Diktonius’ modernistiska dikt har små-
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
