Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Estländsk scenkonst. Av Friedrich Ege. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friedrich Ege
Föreställningen visade att i Eino Uuli
en modern operaregissör är verksam som
förstår att taga ut så mycket av alla
medverkande att operan får liv, och som förmår
göra hela den mångsidiga apparaten så
samstämmig att resultatet blir ett enhetligt
operakonstverk fyllt av en levande atmosfär.
Marta Runge som Julia har en vacker,
klingande och uttrycksfull sopran, därutöver
är hon en god skådespelerska, liksom också
i det hela sångartisternas dramatiska
gestaltande genast frapperar och alltigenom
förlänar operaföreställningarna liv. Särskilt är
Martin Tarras’ Romeo en upplevelse, han äger
en mjuk, smidig, fullklingande tenor, ett
praktfullt instrument fyllt av glödande
skönhet, renhet och uttryckskraft. En typiskt
italiensk stämma. Den utsökta tonbildningen
med den förebildliga mjuka ansatsen
berättigar denne sångare till de största
förhoppningar. Duetten mellan Romeo och Julia i
första akten och balkongscenen blevo till
en underbar musikalisk upplevelse. Just hos
dessa båda konstnärer se vi vilka möjligheter
det ligger i den estländska teaterkulturens
utveckling: att det nämligen ännu finns vida
mera i uttryckskraft och intensitet än de nu
skänka. Att här med systematiskt arbete
och med fint känsliga fingerspetsar ur det
enskilda materialet hämta ut det högsta
måttet av förhandenvarande krafter och
möjligheter, det skall nu, då man i den estländska
scenkonsten redan nått en hög, jämn och
enhetlig konstnärlig nivå, bli en av de viktigaste
uppgifterna.
En komedi som Beau marchais’ »Figaros
bröllop» (Estonia) fordrar ett rikt mått av
dramatisk delikatess, både i spelet och
framför allt i språkbehandlingen. Denna
tyngdlösa franska konst är ju helt motsatt den
estländska livskänslan, och hur förvånad
blir man därför inte då man får se en
framställning i bästa komedistil. Det har lyckats
Hanno Kompus som regissör att få fram
denna lätta lekande atmosfär kring sin
scenskapelse. Just i detta uppförande visar sig
ett typiskt drag hos den estländska teatern:
man spelar så som man kan, det vill säga
man kopierar inte, försöker inte att spela
någonting konstlat tillrättalagt, utan man
bemödar sig om att ur det givna materialet
med den givna inhemska livskänslan hämta
fram så mycken lekande lätthet som detta
nationella temperament medger. Därför
verkar denna komedi så naturlig och så äkta.
Kompus har skapat ett förträffligt samspel,
har utarbetat en ytterst förtjänstfull
disciplinerad replikforing och låtit epokens hela
pikanta doft strömma ut i det mjuka och
musikaliska estniska språkets dräkt. Och de
förtrollande scenbilderna (av Albert Vahtram)
utstrålade å sin sida en luftighet och sirlighet
som om de varit det dyrbaraste porslin. Här
erforo vi att jämsides med den sceniska
kulturen också en höggradig språklig kultur är
förhanden, något som tyvärr alls inte är
självfallet på teatern. Marja Parikas som Susanna,
Ants Lauter som Figaro, Meta Luts som
grevinnan och Jüri Koger som greven visade ett
strålande samspel; i den unga Reet Aarmas
sprakande temperament som pagen lärde man
känna en stark ursprunglig begåvning bland
de uppväxande krafterna.
Ett starkt slutet intryck gör verksamheten
vid Arbetarteatern i Tallinn, grundad 1926.
Det är en i bästa mening modern teater. Det
är ingen politisk seen. Vi kunna jämföra
den med »Mimus», antikens realistiska
folkteater. Men medan denna Mimus under
tidernas lopp ofta svårt urspårade och drev
och driver sitt spel som billig upptågsmakare,
är det den estländska arbetarteaterns speciella
särmärke att det här är fråga om ett
konstnärligt, ansvarsmedvetet arbete. De saftigaste
folkpjäser spelas här rent av i
kammarspelston, och just denna intimitet, detta
återhållande moment i all den översprudlande
spelglädjen skänker denna teater dess djupa
verkan. I alla pjäser som uppföras här
ges det beledsagande musik, danser och
sånger.
På denna arbetarscen visar sig
skådespelarnas mångsidiga begåvning och
användbarhet alldeles särskilt tydligt. En ursprunglig
musikalisk-koreografisk känsla lever hos dessa
människor. Dessa aktörer kunna inte i
nödfall »också» sjunga och »också» dansa, utan
de kunna det verkligen. En oförglömlig
upplevelse var i detta hänseende »Romeo och
Julia», skådespelet. Då i balkongscenen den
unga, graciöst vackra Hella Raa som Julia
först sjunger den motsvarande sången ur
operan och sedan på ett underbart sätt
övergår till tal, fyllt av äkta känsla, och när Hugo
Maldres dramatiskt och språkligt så
kultiverade Romeo vid slutet av denna seen likaså
sjunger sin aria ur operan, så är ett dylikt
experiment endast möjligt just med sådana
framställare som språkligt och sangligt stå
på höjden. Genom denna alltigenom väl-
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
