Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kellgrens romantiska orientering. Några bidrag. Av Alf Kjellén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Kjellén
än vanligen, varit mycket repanderad,
värksam och glad.» Det verkar sannerligen ej som
om skalden i högre grad lidit av brytningen
med den älskade.
Den naturliga lösningen av detta
psykologiska problem förefaller vara den, att
Kellgrens sista förälskelse så småningom glidit
över till ett passionsförhållande, som för den
i erotiska ting på samma gång ömtålige och
blaserade skalden lätt miste sin fräschör. Vi
erinra oss temat i Våra Villor om ledan och
avsmaken. Med kännedom om Kellgrens
nervösa temperament förstå vi å andra sidan,
att han kunde känna en impulsiv förtvivlan
vid själva brytningen i september 1789.
För att fånga den hänförda stämning, som
inspirerat Den nya Skapelsen måste vi —
synes det mig — gå tillbaka till en tidpunkt,
då hänförelsen ännu ej efterträtts av någon
starkare desillusion. I detta fall få vi
till-lämpa den allmänna erfarenhet vi äga om
fantasiens stora betydelse i skaldens själsliv.
Det hette redan i Våra Villor, att endast
betraktelser på avstånd kunna skänka oss
tillfredsställelse, »en glad och ljuv dröm». Om
vi komma för nära realiteterna, avslöja de
sin tomhet: det granna landskapet på scenen
visar sig vara målad papp! I stil härmed
kunde man tänka sig, att Kellgren till en
början ägnade FF —- varför icke Fru Falck? —
en svärmisk dyrkan. Olle Holmberg har
funnit det vara rätt orimligt, att fru Falck av
skalden kunde idealiseras som Dygden och
samtidigt ha en »amorös liaison» med en så
litet dygdig herre. Men tar kritikern här icke
litet grovt på ett förhållande, som torde ha
haft flera utvecklingsstadier?
Nu finns det emellertid ett litet
prosabidrag i Stockholms Posten, som möjligen kan
ge belysning av förbindelsens tidigare
stadium, då den ännu hade halvt om halvt det
ideella svärmeriets karaktär. Jag åsyftar
några Fantaisier, som finnas tryckta den r5
februari 1788, alltså samma dag som
Kellgren fick privilegium som utgivare av
tidningen och tvangs att ägna den verkliga
omsorger (jfr K- och k-brevet!). Dessa
Fantaisier kunna måhända av detta yttre skäl och
vissa inre grunder tillskrivas Kellgren. Det
är icke bara innehållet, som passar ganska bra
samman med den falckska historien ■—■ vad
vi nu kunna veta om den — stämningen har
också en rätt kellgrensk prägel, och själva
stilen har den något staccatomässiga rytm
han stundom använde i prosan (Abenius):
Kärlek! du första af wåra begär — gudomlig til
ditt ursprung. Du, som af hjelten gör en slaf, och af
slafwen en hjelte — I hwilken irrgång har du icke
fört mig? —■ Farligast, dà jag trott ditt wälde lättast
att kufwa — Jag trodde mig omsider fri från alla
anfall, då dygden segrade öfwer min ömhet för Aspasia
(min kursiv) — Och Aspasia! den som en gång tillbedt
dig, skulle wäl den kunna nedlåta sig at tända
rök-werk för en annan skönhet? Wälan, jag älskar dig
icke mer, — (Dessa uttryck, huru mycket kosta de
mig icke?) Jag tänker blott på dig, såsom en
himla-’.varelse långt öfwer mänskliga kretsen.
I det ovan citerade partiet, särskilt de
kursiverade raderna, möta vi ungefär samma
situation, som Kellgren synes anspela på i
aprilbrevet 1786: lebemannens konfrontation
med »dygden» i F F:s gestalt. Ännu närmare
motsvaras Fantaisierna av fragmentet
Sig-varth och Hilma, som Lamm funnit vara en
poetisk omskrivning av Kellgrens nya
erotiska erfarenhet: »grundkänslan av hänförd
förvåning och skamsenhet vid det första
mötet med en kvinnlig återhållsamhet, vilken
ej förestavas av koketteri eller hj ärtekyla.»
I den stora scenen i Sigvarth och Hilma hejdar
sig hjälten inför denna rörande dygd, som
Hilma lägger i dagen:
O finns et villdjur, något troll ur afgrund,
som icke lärt att vörda Dygdens tårar––
Sigvarth betvingar nu sin »ömhet»:
Nu sönk min arm i vanmagt vid des sida;
Uti mit hjerta skalf er. helig vördnad–-
Det är en sådan »helig vördnad», som
prosabetraktelsens författare känner inför sin
Aspasia, »en himlawarelse långt öfwer
mänskliga kretsen». Den situation, som återges i
Fantaisier är ju också i stort sett densamma.
Författaren har upptänts av en öm låga för
en skön och ärbar kvinna, en kärlek som i
likhet med Sigvarths lidelse har förromantikens
på samma gång sublimt hänförda och
passionerade karaktär. Aspasia utsättes onekligen
för vissa risker. Men alldeles som i Kellgrens
dikt segrar »dygden» över »ömheten».
Vi fortsätta vår analys av Fantaisier.
Författaren anser sig böra resignera och välja
något annat föremål
mindre fullkomlig, mindre tjusande än du;––
Likwäl, behaglig i umgänget, dygdig i upförandet,
be-gåfwad med alla nödiga egenskaper, som kunna lätta
en karls mångfaldiga bekymmer, skingra dess griller
och lisa hans swårmodighet.
Han söker först i staden, där han särskilt
observerar Agrippina,
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
