Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
»Kallhamrad» är det sista adjektiv någon
kunde tänkas använda om Gösta Carlberg,
vars debut var en av de litterära
sensationerna år 1937. Han har fortfarande inte mer
än en uttrycksform — den patetiska
utgjutelser där ordsvallet svämmar över alla
bräddar. Hans diktning är också fortfarande
lika egocentrisk — man känner den närgångna
biktens andedräkt inpå sig, författarens
fantasi och känsla kvickna till endast inför det
egna jaget. Men det skall inte misskännas,
att denna underliga diktning just vill vara
ett försök att bli jagiskheten kvitt: det är
meningen med titeln på den nya romanen,
»Frihet för de fångna». Där berättas om tre
unga människor som var på sitt sätt äro i
fara att bli avstängda från livets kraftkällor.
Tandläkaren Tobias Mörk håller på att drivas
in i själviskhetens ökenmarker, därför att
han är kedjad vid en viljestark moders
förhoppningar om hans framtid; hans hustru
och yrkeskamrat frestas till ondska av sin
självuppoffringsambition, som har en
bot-görarkomplex i bakgrunden; deras vän
Bernhard Ahrens, genial musiker och psykolog,
är hemsökt av en livsskräck som vanligen
yttrar sig i flyktimpulser, men som en gång
i hans barndom slog över i mordlust och
vållade en människas död. Det händelseförlopp
varigenom de tre ledas till befrielse och
försoning, är inte vidare trovärdigt; och
berättartekniken med sina ideliga, svävande
rekapitulationer är mycket tröttsam. När Bernhard
Ahrens skall tjänstgöra som Frälsaren —
det gör alltid Gösta Carlbergs önskejag! ■—•
är det mycket svårt att vara med. Men det
kan inte förnekas att de inlagda
resonemangen ofta äro intelligenta och att förf: s
patos blir suggestivt i sin ivriga, andfådda
vädjan. Det förnimmes en levande ångest i
den frälsningsformel Gösta Carlberg
oavlåtligt upprepar, varierar, pläderar för: se sitt
arv och förflutna i ögonen och göra upp
med det, bejaka sitt öde, realisera den
livsstil man nu en gång fått. Och eftersom
Gösta Carlberg räknar med ett
livssammanhang på samma plan som den konstnärliga
logiken i en musikalisk komposition, blir
detta detsamma som att hjälpa Anden till
seger, »att vara nog realist för att bli
mystiker». Allt detta har sagts många gånger
förr av andra. Men Gösta Carlberg är så
besatt därav, att man verkligen någon gång
i hans bok tycker sig höra ett eko från
»Kriser och kransar»:
Må draken stå i lågor
med svarta fjäll och frågor!
Klarhet må ringa — och fången få svinga
sig ut med sin blodslagna hand.
Emellertid —- under de sista fyra åren har
den svenska litteraturen fått en ny författare
av helt annan resning än Gösta Carlberg.
Man visste det förut, men det blev
överväldigande bekräftat hösten 1939. Våren 1936
debuterade pseudonymen »Fredrik Thomas»
med romanen »En son» (inte »Far och son»,
som ibland felaktigt uppges: modern är f. ö.
en mycket viktigare person än fadern i
boken!). Det var en obduktion av ett vanställt
och förspillt människoliv, verkställd med en
grymhet som rättfärdigades av den
vetenskapliga och konstnärliga lidelsen; och det
vetenskapliga forskningsarbete, som blev
den dödes livssurrogat, skildrades med en
sakkunskap och en intensitet som var och
fortfarande är ensamstående i svensk
berättarkonst. I Fredrik Thomas’ nästa bok, »Du
vinge utav bly» (1937),återkom
problemställningen vetenskapen contra livet, men denna
gång med tonvikt på livets krav och
lyckomöjligheter, som få segra över chimärens
frestelser (vetenskapsmannen-frestaren, en
dämonisk Bengt-Lidforsstyp med egenartade
hugskott om historieforskningens förnyelse,
verkade kanske denna gång -—• det märktes
att författarens eget fack inte är historia
utan biokemi — inte riktigt övertygande;
desto varmare och sannare skildrades livets
taleskvinna, huvudpersonens modiga hustru).
Sedan dess har förf. tröttnat på att bära mask
och har satt sitt eget namn, fil. d:r Fritz
Thorén, under sin nya roman »Jag är eld
och luft». Det är ingen bok att snabbt ögna
igenom -— 617 tättryckta sidor, där det inte
går att hoppa över en rad av den laddade
texten. Ty där finns intet överflödigt som
kunde skäras bort: kompositionen är spänstig
och hårt sammanhållen, och spänningen, även
det yttre händelseförloppets, hålles vid makt
invid gränsen av det olidliga. Problemet är
djupast inne detsamma som i de föregående
böckerna -—■ självutgivelsen i verket contra
hängivelsen åt livet. Men denna gång är
huvudpersonen kvinna och konstnärinna,
närmare bestämt skådespelerska: hon utövar
låtskonsten i egentligaste mening, konsten att
förlägga sitt liv in i chimären och tvinga
andra med sig in i den. Händelseförloppet är
förlagt ett halvsekel eller så tillbaka i tiden,
till vad man kunde kalla ett syntetiskt osca-
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
