Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fyra diktsamlingar. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
till de stora, enkla, grundläggande motiven i
liv och dikt. Kärleken, lyckan och döden,
trygghet och andlös väntan; ofrånkomliga
upplevelser, lätta att rubricera, svårare att
uppleva rent och klart, äro de innersta
motiven i hennes lyrik. De kala klipporna
och havet med dess oändliga horisont är
därför den naturligaste bakgrunden för hennes
dikter. De äro lika oprydda som skären, lika
storslagna som havet och där ibland en
blomma lyser eller en fiskmås ropar göra de ett
desto mäktigare intryck, och bli plötsligt
visionära symboler för människoanden och
dess strävan, för den längtan som aldrig
kan förintas och aldrig tagas från
människan, hur mycket än mänsklighetens
barbarer och tyranner anstränga sig.
Den sista avdelningen i Fiskläge heter
Ansikten och rymmer några av de vackraste
dikterna i samlingen. Särskilt är Bekännare
märklig med sin fina och djupa analys av
de av Gud utvaldes reaktion inför sitt kall,
en reaktion full av ödmjuk förkrosselse och
önskan att en värdigare må ta ansvaret, som
skarpt skiljer sig ut från gottköpsprofeternas
tidlösa skränande. Denna sista avdelning ger
också prov på den oändliga ömhet som är
ett viktigt element i Ebba Lindqvists väsen.
Endast en kvinna, och en genial kvinna
skulle kunna skriva en dikt som denna,
varmed denna recension må avslutas:
Då sade Maria
till tre vise män:
»Söken I en frälsare,
så vänden hem igen.
Och viljen I ej tro mig
så kommen hit att se,
vem I viljen ge skatter,
och I skolen le.
Jag bar på mycken ångest,
låt mig bekänna det.
Innan barnet var fött,
gick jag ofta och grät.
Och i de tunga nätterna
såg jag en syn:
ett kors som reste sig
emot skyn.
Men nu är alltsammans över,
fast det var mycket svårt.
Jag vet jag inte behöver
frukta för barnet vårt.
Han är ju precis som andra
vår förste lille son.
Så varför skullen I vandra
så långt bortifrån?/
Under den gångna vintern strängade många
av Sveriges skalder sina lyror för Finland
och dess kamp. De åstadkommo välmenta
saker, som gärna citerades i pressen på andra
sidan Bottenhavet och där ofta uppfattades
som de stormsvalor vilka bebådade den
storartade militära hjälp, som väl borde
komma från ett land, som med rörande
enighet dag efter dag deklamerade: Finlands
sak är vår. Men lika litet som Sverige lämnat
något oförgätligt och upplyftande minne till
sin historia denna vinter, lika litet komma
Finlandsdikterna att lämna spår efter sig i
vår litteratur.
Men det finns undantag. Dit hör Gunnar
Mascoll Silfverstolpes dikter. Denna
diktare har aldrig i sitt liv tagit ord i sin mun
som han ej kan stå för. Behärskning, enkelhet
och klarhet äro hans dikts kännemärken. Hans
känsla är innerlig och djup, men aldrig
våldsam, aldrig deklamerande. När han skrev
om Finland och dess strid skedde det i
ödmjuk känsla av egen oförmåga och med den
innerliga beundran och självförglömmelse,
som endast en stor och rik ande förmår
prestera. Han gav nu i våras tit en
diktsamling Hemland och dess kärna utgöres just
av Finlandsdikterna. Särskilt gripande är den
hälsning till Norden som sändes ut i radio
på nyårsnatten och vars slutstrofer bättre än
något annat tecknar den fruktansvärda och
samtidigt storslagna situation, som Finland
befann sig i.
Östanhavs tiger dock
kyrktornens mörka malm.
Gömda i flock vid flock
sjunga soldater en psalm.
Hetare sång än denna
steg ej mot stjärnornas bloss,
Så kan sin tro bekänna
Finland, som kämpar för oss.
Syskon, se, natten är stor,
tecknet i rymderna hårt.
Värnande det som är vårt
står nu vår yngste bror.
Bort mot hans frostiga mosse
tankarna gå från en värld.
Benjamin, fältklädde gosse,
välsignad vare din färd!
Silfverstolpe har ofta besjungit
släkttraditionen. Hans musa har gärna rört sig i stilla
herrgårdshem, på gammaldags exercishedar, i
fernissdoftande skolsalar och mellansvenska
lövträdsregioner. I sin nya diktsamling har
han betydligt vidgat sin sfär. Av exercisfälten
har blivit slagfält, herrgårdssläktena omfattar
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
