Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fyra diktsamlingar. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fyra diktsamlingar
hela Norden, skolsalarna ha vuxit ut till den
västerländska civilisationens hotade härdar.
När diktaren kallar sin bok Hemland antyder
han därmed att allt det som han tidigare
bekänt sig till inför tidens fasor fått ett
förnyat och djupare värde, att han nu bar större
behov av att slå fast var hans sanna
fosterland är beläget. Och han finner att hans
hemland är beläget också där han »aldrig skall gå»:
Rättens ocli frihetens land,
var det än finns,
grundat i gàr,
hägnat så länge man minns,
hemland, som fyller
leden i Människans eviga front,
bortom min levnads idyller
sträckes i mörkret din stora,
hotade horisont!
Utöver dessa centrala dikter rymmer
samlingen många av skönhet och intensitet. Ode
till behärskningen är en hyllning till den
kärvhet och den sträva tåga, som är ett bärande
drag i den svenska kulturtraditionen. För
Silfverstolpes egen del har kanske ibland
denna behärskning, som har drag av
aristokratisk avskildhet, verkat hämmande.
Särskilt så till vida, som han i behärskningens
namn undervärderar sig själv och ej alltid
tar språnget fullt ut, även där han äger
förmågan. Den »eldfattiga mannaålder», som han
talar om för egen del är sannerligen ej något
slående epitet för den som förmår skapa så
livsvarma dikter som Flyttning och
Professorn och den alldeles underbara
Återkomst. Och all den gränslösa och en smula
manligt vilsna och tafatta ömhet som
Silfverstolpe så ofta givit uttryck för i sina dikter
och som gör honom så kär för oss, är
framsprungen ur hjärtats blodfullhet och sinnets
eld. Den som skrivit Vårnatt är inte eldfattig.
Hans hjärta har rötter i den rikaste mylla,
hans blod får ständigt nya tillskott av
markens syror och barndomsvårarnas säv.
Violernas doft förnimmer
jag ännu en liten stund,
men slocknat har kvällens skimmer
i barndomens vårlökslund.
An sprudlar en koltraststämma.
Snart sjunker den också hän.
I natt får jag sova hemma
i hägnet av stilla trän,
som stjärnorna blixtra över
med magiska teckens ljus.
Den ro, som mitt hjärta söver
är ron i min moders hus.
Det är, som jag blivit tagen
till ursprunget fjärranfrån
och sover mot morgondagen
som skogar och späda strån
och anar att våren spritter
i grenarnas dunkla fång
och darrar i gryningsglitter
och jublar i fågelsång.
Nu dröjer den vind, som jagar
en oro, som ej förgår
i färglösa mannadagar
och tvivlande mannaår.
Nu sjunker mitt strida väsen
den drömlösa ron emot
och känner som gräsen
i mullen sin rot.
En enda dikt finner jag mindre lyckad.
Den heter Tvä och är lagd i munnen på ett
äldre äkta par, som ständigt återkommer till
att de äro »vanliga» och just därför lyckliga.
Finns det nu verkligen människor som anse
sig vara vanliga? Går inte Silfverstolpes
behärskningsideal här för långt och hamnar i
självförnekelse? Hans resonemang påminner
om en finsk akademikers, som i vintras
utlade att det borde vara lättare för vanliga
människor att dö, då de visste att de lätt
kunde ersättas med andra. Mera egenartade
individer, som kände sitt värde och sin
omistlighet skulle däremot enligt professorn få det
svårare när döden kom. Det går an som
teori, men torde ej passa som tröst vid
»vanliga» människors dödsbädd.
I Karl Asplunds nya diktsamling heter
en dikt Vox humana. Den är skriven med den
fläckfria elegans, som skalden redan som helt
ung förstod att ge sina dikter, men den har
samtidigt en manlig kraft som gör intryck.
Dikten lyder:
Du hårda stålgestalt, som slår
och trampar på den fällde,
du har din stora roll i år.
Så skrävla om ditt välde!
Den sanning som du inte tål
den slipper du att höra
med störningar i radions vrål
och bomber som förgöra.
Vem lyssnar, när på vredens dag
saktmodigt böner stiga?
— Men du har bråttom nu, och jag
kan vänta och kan tiga.
Ty ostörd av högtalarns prat
har kärleken och smärtan
cn hemlig kortvågsapparat
som når till sorgsna hjärtan,
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
