Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fyra diktsamlingar. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
tills rösten, som spräckt i hat,
ej längre mäktar skrämma
och världen lyssnar som kamrat
till Bergspredikans stämma.
Detta tema har många gånger förr gestaltats
av Asplund. Liksom Silfverstolpe har han
ständigt varit och känt sig som
tendensdiktare i humana, mänskliga makters tjänst.
Han kan också han bekänna sig till ett
hemland, vars gränser inga diktatorer förmår
överskära. Asplund är humanist med rötter i
grekisk kultur. Han är ej så helt lyriker som
Silfverstolpe. Han är i ej ringa grad en retor,
en upplysare och en andens soldat. Han
tillhör en generation som har ståndaktighet och
tapperhet på sitt program mer än tro och
hopp. Man ställer sig tvivlande till att det
verkligen är Bergspredikans stämma, som
han önskar ska göra sig hörd en gång. Kristen
är han ej i sin diktargärning. Kristendomen
utgör för honom bara en del av de humana
värdena och liksom Selanders bondestudent
tröstar sig, när han blivit präst, ej med Bibelns
ord utan med stålblanka romarcitat (se
Karl-Gustaf Hildebrands bok om Bibeln i modern
svensk lyrik) så förmodar man att det är
sådana citat, stålblanka, stoiska ord om
andens seger i världen trots allt, som Asplund
helst lyssnar till i svåra stunder.
Hans nya diktsamling heter Det brinner
en eld och är ej hans bästa. De aktuella
dikterna är delvis mycket vackra, inte minst
Thermopyle med sin vackra hyllning till
Finlands soldater. Asplunds gamla
skärgårdskärlek blommar upp i Öm och ejder, och
Jerikoros är en dikt av förunderlig, stilla
lyhördhet, denna diktares stora gåva när han
skriver om kärleken.
Hur bittert, att det tar så många år,
när man har mist vad man har mycket kärt,
förrän en man förstår
vad det var värt.
Hur bittert, att man alltid måste minnas,
att kärvt ungdomlig man ej känt så väl
allt det, som var en kvinnas
och blommas själ.
Hur milt och sällsamt, att man påminns ofta,
att denna sjuka blomma var så stark
och som en ros av Jeriko kan dofta
långt efteråt i livets ödemark.
Det allmänna intrycket av denna
diktsamling är dock attityden och den klara
formen, ej lyrisk ton och konstnärlig
koncentration.
Ännu en diktsamling må nämnas, Erik
Blombergs översättningar av tysk lyrik, som
kom ut förra hösten. Blomberg är här mer
än vanligt, och det vill säga mycket,
kongenial med de diktare han översätter. I
många fall verka hans översättningar så
dagg-friska och så direkt framsprungna ur en
diktande fantasi, att man har svårt tro att
originalen verkligen existera. De tyska
dikterna äro särskilt anmärkningsvärda då de
valts ut för att representera allt det i den
tyska nationens liv, som är motsatsen till
vad som nu många mena vara Tyskland. Det
kan vara värt att erinra sig, att det stora
»hemland», som är hela mänsklighetens, har
haft många och ädla medborgare av tysk
stam och att deras dikter och handlingar ännu
leva och verka och en dag skola segra över det
tillfälliga och i längden maktlösa. För de
modlösa kan därför Blombergs
översättningar bli en sporre och en uppmuntran.
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
