Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sånger i krig. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sånger i k r i g
Av Hans Ruin
__/ VJ1F.D berömvärd snabbhet har ett
urval av den rika lyriska alstring sett dagen,
som kriget i Finland gav upphov åt. Urvalet
har tillkommit på initiativ av
Hembygdsfronten — ursprungligen de finlandssvenska
studenternas stödorganisation — och
redigerats av fil. mag. Kaj Lindgren. Det omfattar
ett 90-tal dikter, därav över 20 av rikssvenska
författare och 13 av finska författare i
översättning av Ragnar Ekelund och Joel Rundt.
Volymen har kallats Dikterna om Finlands
kamp.
Det låter sig inte göra att skildra ljus- och
färgspelet i denna kaskad av dikter. Alla
ton- och stämningslägen äro företrädda. Här
drar »tyranners skugga över skräckfylld
jord», här tåga de unga till »dödens festspel»,
här vädjas till Norden och krymper hjärtat
av besvikelse när brödrahjälpen dröjer, här
manas Hellas’ odödliga kämpar och Fänrik
Ståls hjältar fram för att åse ett hjältemod
jämbördigt med deras, här spännas strängar
till segerdityramber:
Summa, Suoniussalmi, Kuhmo, Salla
—-mänsklighet, vill än din sköld du se
stråla klar, där stridens vågor svalla,
dessa namn sin ljusglans ät den ge.
(V. A. Koskenniemi.)
Men här ljuda också andra stämmor —■
lågmäldare och eftertänksammare. Här frågas i
jultiden:
Vad vill du, vilda värld,
vad gör du, fridens pilt,
i våndans land pä denna jänimerjord?
(Elmer Diktonius.)
Och här står människan i undran över huru
naturen kan vara sig så lik i ofärdens tyngande
minut:
Stund efter stund jag dröjer vid mitt fönster
och ser på allt — finns det då ännu kvar?
(Ragnar Ekelund.)
— medan bortom de levandes envisa frågor
och gälla rop en röst kan urskiljas, som
anmäler facit av ett liv:
Dikterna om Finlands kamp. Albert Bonniers Förl
Jag var ung och sag mot livets solhöjd
med längtan och ljus bävan.
Livet skänkte mig döden.
(Erie Olsoni.)
Det är med ett ord ett rikt svall av motiv,
som sköljer fram genom detta poetiska
breviarium från vår strid. Och ändå kan
genom dessa dikter en linje följas. Det är den
linje, som låter upplevelsen av fosterlandet
vidgas —- bli någonting rikt och outtömligt,
något oändligt, som man blir delaktig av.
Mycket, som i och för sig är någonting
omistligt och dyrbart, lever till vardags
bara en »tankes» kyliga liv i vårt medvetande.
Men en dag kan det hända att det stiger ner
på jorden och blir för oss verkligare än det
handfastaste ting i vår omgivning. Och inte
bara det. Det händer att det får en helt ny
betydelse, avslöjar nya sidor, vidgas i alla
riktningar, både inåt och utåt — blir födande
kort sagt.
I »Dikterna om Finlands kamp» finns en
enkel liten strof av Viola Renvall:
Jag har ej vetat det förut,
ej fattat vad det är
att intill döden ha en härd
en stenig hembygd kär.
Denna upplevelse ha många av våra
krigsdiktare gett uttryck åt. Och de, som inte
direkt gett uttryck åt den, ha dock haft den
inom sig som den källa, som drivit fram deras
dikt. Det som varit någonting självfallet,
liksom luften vi andas, och därför ofta
knappast mera medvetet än ett begrepp i största
allmänhet, har plötsligt blivit livets grund
och mening.
I denna upplevelse av fosterlandet, som bröt
fram med makten av en mystisk upplevelse,
försvann och utplånades individen med sina
små strävanden och dryga illusioner.
Yi var alla små, små hjul, som snurrade runtomkring
oss själva.
Och små, små kryp, som plockade upp de korn
vi själva fått sikte på.
Vi var kanske också små spegelglas,
som lät stjärnorna då och då återkastas i en skärva
163 s. Kr. 3: 75.
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
