Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergmans radiodramatik. Av Per Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Lindberg
teatern fick den starkaste verkan, scenen
där Hans Nåd håller tal till minnet av
Blendas mor. Ny är också styckets
huvudscen, uppvaktningen på baronens
födelsedag.
Det är skarpare replikföring, det är mer
karakteriserande ordval, det är också mera
reda och ordning i pjäsen än i romanen.
Litet tunnare är den kanske, men gladare
och mera hjärtlig.
De tunga ackorden i romanen är borta,
t. ex. dödsdrömmen, detta tillstånd av
makaber dödsaning, som Bergman gång på
gång skildrade, efter ständigt nya
personliga upplevelser! De angick inte
radiopubliken.
Vad som för den läsande allmänheten är
mest i ögonen fallande hos Bergman är
blandningen av humor och grymhet. Men
de som kände honom vet, att han också
kunde vara charmerande, älskvärd,
förekommande som en gammaldags kavaljer
— och det är detta han är i sina
radiodramer — älskvärd mot sina
hundratusentals lyssnare.
Pjäsen »Hans Nåds testamente»
utsändes i radio 3 september. »Den svenska
radioteaterns första premiär på ett för
radion speciellt skrivet större hörspel, blev
en glänsande framgång, en triumf över
tekniska svårigheter av olika slag», skrev
Svenska Dagbladet. Pjäsen blev genast
populär — brev från många håll ute i
landet begärde, att gamla baron skulle låta
göra sig hörd igen. Första reprisen kom
därför redan 14 oktober. När jag två år
senare, efter att ha lämnat min post vid
Radiotjänst, föreslog en repris, fick jag
emellertid av min efterträdare svaret att
pjäsen inte passade för radio. Numera spelas
den visst årligen. Ja! Så kan det gå–
Hans Nåds testamente, radiopjäsen,
skulle inköpas av Dramatiska teatern. Men
teaterledningen ville inte ha den i
Shake-spearemaneret utan i Ibsenstil. Bergman var
som alltid tillmötesgående mot sina be-
ställare och påbörjade en ny bearbetning,
men tröttnade. I stället köpte jag den som
den var, för Vasateatern, där den blev
succé (1932). Som sagt! så kan det gå–
Markurells i Wadköping (1919) var
onekligen redan som roman en spännande pjäs.
Att göra om den till en radiopjäs gick
jämförelsevis lätt.
Romanen hade tillkommit en smula i
desperation. Då hans estetiskt förfinade
stil-dramatik ideligen hade mötts av
motstånd, och hans fantastiska filmmanus
hade refuserats, hade han beslutat sig för
att skriva på ett sätt som publiken kunde
förstå. Ett direktare sätt. Och då hade
han skrivit »Markurell» — och lyckats.
Romanens figurer hade blivit populära, de
hade återkommit i flera andra av hans
böcker och noveller under 20-talet. Det
låg därför nära till hands att nu skicka
ut dem i etern. Men romanen innehöll
alldeles för många figurer och händelser för att
kunna utspelas på 90 minuter framför
mikrofonen. Det var nödvändigt att plocka
bort somligt och ta fram annat. Det blev
alltså en helt ny stopning också av
»Markurells i Wadköping».
Huvudsaken var dock Markurell själv,
oemotståndlig som en tjur, rörande som ett
övergivet barn — ett äventyr!
Bergman skrev pjäsen på en månad
(september). Den utsändes första gången
nyårsdagen 1930. Några dagar därefter
fastslog Svenska Dagbladet i en ledare, att den
unga svenska radion fått en stor
radiodramatiker. Markurells inköptes genast av
Dramaten, där den hade premiär 30 augusti
samma år. Som teaterpjäs måste den ju
utbyggas på nytt. Men ingen större
omarbetning.
Han hade nu på mindre än tre månader
för radion producerat de två stora pjäser,
vilka väl få anses vara hans mest populära,
Hans Nåd och Markurell. Vackert så! Men
hans dramatiska produktion inskränkte sig
inte till dem.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
