Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergmans radiodramatik. Av Per Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Bergmans radiodra m a t i k
I min plan för radioteatern ingick, att
Bergman också skulle skriva korta
veckokomedier. Och det gjorde han. Den första,
september 1929, heter Avsked.
Det är en ganska personlig sak, med
frågan obesvarad om det över huvud kan
bli något återseende efter ett avsked. Pjäsen
rör sig om fyra personer som var och en har
sin sorg att tänka på, så att de knappast
kan lyssna till varann, inte ens inför det
sista stora avskedet. De äro mer eller
mindre känsloegoister. De tänka i
vartannat, om vartannat, hoptrasslat, men på
ett klart dramatiskt sätt. En labyrint, inför
vilken man frågar sig i växande spänning
hur och när man skall komma ur den.
Men ingen oro, ärade publik! — det är bara
ett radiospel för 30 minuter, och på slaget
y2 timme är författaren framme vid det
slut han låtit oss ana. Gamla
konsthantverkare i guld och silver var inte styvare i
att behandla och hushålla med sitt material,
än Hjalmar Bergman i sin dramatik
hushållar med tema och tid.
Temat är det samma som så ofta förr
hos Hjalmar Bergman: den äldre mannens
kärlek till den unga flickan. Men till
skillnad mot sina tidigare verk inlägger
Bergman nu ingen som helst tragisk ironi eller
symbolik i detta tema. Varför inte låta den
äldre mannen få sin flicka! Varför
ironisera mot människorna — nu när han
känner att han inte har långt kvar till det
stora avskedet.
Komedien är skriven som en
höstmålning och Bergman målar skärgårdshösten
med en visuell klarhet, som är ganska
ovanlig i hans produktion:
•— Hösten har kommit. Med sina nyheter —
–-i rött, gult, svart. Himlen creerar en
särskild förnäm, sval, klar nyans — septemberblått.
Havet levererar ultramarin och askgrå vattring
med praktfulla svandunsgarneringar. Höstman &
Co skyltar med sin välkända silverbrokad i
strömmingsmönster. Och på estraden, alias
ångbåtsbryggan, demonstrerar en tjusande
mannekäng le dernier cri — höstvemodet, oktober-
spleen, dallrande tåren i ögat och skälvande
leendet i mungipan.
— Jag älskar hösten. Luften är klar och sval
som Allfaders vishet. Vår är oro, sommar yrsel,
höst är tankar. Kloka tankar, skördetankar,
plöjningstankar, sådd för nya år och skördar.
Ladorna stå där med bågnande portar,
högfärdiga och sprickstinna som kossor på en
klövervall. Fälten skryta, skryta med feta, mörkt
blänkande myllan i nyskurna fåror. Frukten lyser
ännu i trädens lövklykor eller doftar i visthus
eller kniper pedagogiskt strängt i alltför morska
barnamagar.
— Nej, •—- jag för min del tycker inte alls om
hösten. Kanske har jag själv en släng av sjukan.
— Prat! Vilken sjuka!
—- Tack-och-farväl,
jag-ser-dig-aldrig-mer-mi-grän, — höstmelankolin.
— Sak samma. En karaktär måste härdas.
Detta och mer till ska jag säga nådig fröken och
det på skarpen.
— Vänta tills i vinter.
— Va? Vänta tills i vinter?
— Hösten är mjältsjuk nog ändå. Vintern är
en heroisk tid. Då tål man nästan vilka
moralkakor som helst — särskilt om det är söndag,
fint väder och bra skidföre.
—• Låt oss nu tala om något annat. Låt oss
tala om er framtid, låt oss tala om nästa vår,
nästa sommar, nästa höst. Det där lilla ordet
»nästa» har som ett skimmer över sig. Först när
det skimret slocknat — först då är man riktigt
gammal —■ först då är det riktigt höst.
Nästa veckokomedi skrevs på två dagar
i oktober. Den heter »Ösvi contra Babylon».
»Rätt bra», antecknade han själv när
han sände mig den.
Stycket är ett friskt proverb om en
jägmästare från ösvi, som rest till
Stockholm för att tigga ihop 10 000 kr. för att
rädda en ödekyrka i hembygden, vilken
han själv och andra grabbar en gång i
tiden sparkat sönder taket på. Bland
dessa grabbar var också den nu
världsberömde forskningsresande professor Ernst,
som just tiggt ihop 300 000 för en resa till
Babylon; han skall gräva fram bevis på
att »det sumeriska språket är något mer
än en ideografisk form av det assyriska».
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
