Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Samuel Pufendorf och den praktiska filosofien. Av Åke Petzäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke P et z ä 11
Härmed har Pufendorf ställt ett metodiskt
krav på den praktiska filosofien, som gäller
alltjämt. Iakttagelsen av det faktiska
mänskliga handlandet i dess socialt betingade form
måste inom den praktiska filosofien alltid
förbindas med en logisk och kunskapskritisk
analys av samfundsinstitutionernas,
rättsnormernas och värdeomdömenas innebörd.
I tillämpningen av naturvetenskapens
analytisk-syntetiska metod skiljer sig
Pufendorf -— det måste på det bestämdaste
understrykas ■— från de exakta vetenskaperna.
Hans mål är icke blott och icke i första
rummet att fastställa huru det mänskliga
handlandet verkligen är, utan hurudant det
bör vara.
Denna skillnad är han själv fullt medveten
om. En av hans mest betydelsefulla
prestationer inom den praktiska filosofiens område
är just hans principiellt genomförda försök
att komma till rätta med skillnaden mellan
vara och böra. Detta sker i hans
skarpsinniga, nu nästan glömda undersökning av
relationen mellan fysiska och moraliska
»ting», läran om »entia moralia».
I sin lära om de moraliska »entiteterna»
föregriper Pufendorf problemställningar, vilka
först i den efterkantska kunskapsteorien
fått sin rätta belysning och på nytt
aktualiserats genom diskussionen om värdets natur.
Det är för att avgränsa och till sin
egenart bestämma den praktiska filosofiens
forskningsobjekt som begreppet ens morale införes
i De jure. Det gäller — för att använda
medeltidens vertikala betraktelsesätt -— att
bestämma gränserna för philosophia moralis
både nedåt och uppåt.
Det gäller först och främst att draga
gränsen mellan de fysiska tingen och ens morale.
Med fysiskt ting menar Pufendorf icke blott
de i rummet givna kropparna och den
mekaniska rörelsen utan också de psykiska
fenomenen. Dessa entia physica bestämmas av
den mekaniska kausaliteten, de ha
tillkommit genom creatio. De äro i sig varken
onda eller goda. De äro åtkomliga för den
mänskliga kunskapen genom en
iakttagelse, som kan uttryckas i siffror. Vi
förhålla oss till dem icke värdesättande utan
mätande.
När jag värdesätter, går jag över till en
helt annan kunskapssfär. Jag kan, säger
Pufendorf, om ett fysiskt ting säga att
det är tre gånger så stort som ett annat,
men jag kan icke säga att en människa är
tre gånger så god som en annan. Jag kan
aldrig i aritmetisk form ånge den verkliga
relationen mellan brott och straff. Det är
samma fysiska ting — samma fysiska
skeende, som föreligger, då soldaten, bödeln och
mördaren dödar, men jag lägger till dessa
handlingar något, som de icke besitta såsom
»entia physica». I och genom en akt hos ett
värderande subjekt lägges till det sinnligt
existerande, till det värdeindifferenta, något
nytt.
Detta nya, detta ens morale, är varken
fysiskt eller psykiskt. Det tillkommer genom
impositio, det lägges till de fysiska och
psykiska tingen. Det är en existensform lika
verklig, lika påtaglig som kropparna i
rummet, därför att vårt förnuft på grund av sin
egen natur måste träda i sådant förhållande
till sinnevärlden att dessa entia moralia
skapas.
Förnuftet fungerar nämligen på två sätt:
dels registrerar det liksom i en spegel de oss
omgivande tingen, de fysiska och psykiska
skeendena, dels -— och det är det
avgörande —- värdesätter det med nödvändighet
efter givna normer. »Naturrätten» är för
Pufendorf inbegreppet av de normer efter
vilka vårt förnuft bygger upp den för
handlandet bestämmande värdesfär, det rike,
det mångskiftande hela, den del av
verkligheten, som utgöres av entia moralia.
De äro alltså andens skapelser och icke
underkastade den mekaniska
lagmässighe-ten. Så sättes gränsen för deras område
»nedåt» mot den fysiska, den kvantitativt
mätbara världen. Därmed har Pufendorf tagit
avstånd från tendensen att mekanisera de
moraliska fenomenen. Han följer icke den
linje, som angivits av Hobbes och fullföljts
av Spinoza.
Pufendorf är emellertid också angelägen
om att avgränsa de moraliska fenomenen
»uppåt» — mot uppenbarelsens värld. I ett
enda begrepp sammanfattar Pufendorf alla
entia moralia — socialitas —
samhälleligheten. Den är inbegreppet av alla
värde-skapande relationer människorna emellan.
Men den är helt av denna världen. Därför
måste en skarp gräns dragas mellan
vetenskapen om socialitas (den praktiska
filosofien alltså) och den uppenbarade religionen.
I Eris Scandica skriver han, att han icke vill
befatta sig med änglarnas och djävlarnas
naturrätt, det överlåter han åt de subtila
män, som närmare känna de serafiske lärde,
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
