Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Samuel Pufendorf och den praktiska filosofien. Av Åke Petzäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke P et zäJ 1
gandet, som åstadkommes därav att värde
och ovärde i realiteten blandats samman.
Men för att det moraliska handlandet
efter normer och det legala handlandet efter
lagar skall vara möjligt måste viljan i sig
besitta en absolut frihet.
Förutsättningarna för det moraliska
handlandet äro emellertid ej tillfyllest angivna
genom en analys av viljan. För att moral
och legalitet skola vara möjliga måste också
det mänskliga förnuftet tänkas vara beskaffat
på ett visst bestämt sätt. Förnuftet
registrerar fakta och uppställer alternativen. Det
viktigaste är, att det prövar alternativen
på grund av den naturalis rectitudo, som
innebor i det. Om icke denna förnuftets
oruckliga kompassvisning funnes, så skulle
icke heller moral och rätt finnas. Vilja vi
alltså icke, säger Pufendorf i De Jure,
fullständigt förinta den moraliska handlingens
begrepp, så måste vi med nödvändighet göra
gällande att förnuftet är riktigt i sig —
»omnino tenendum est, intellectum hominis
naturaliter esse rectum». Och att denna
rectitudo hos en normal människa aldrig kan
förstöras.
Han understryker genast, att han här icke
talar om någon gudomlig uppenbarelse. Han
förnekar heller ingalunda, att en människa
med sådan iver kan omfatta en felaktig
mening, att hon blir oemottaglig för varje
argument. Utan han undersöker förnuftet
sådant som det måste vara beskaffat för att
lag och förpliktelse skall få en mening.
En lag är icke tänkbar utan en laggivande
vilja, utan en sanktion. Denna skulle
emellertid bliva meningslös, om icke den
förbjudna och straffade handlingen tankes utgå
från en principiellt fri vilja och en principiellt
riktig värdering.
Pufendorf är medveten om, att hans
analytisk-syntetiska undersökning av ansvar,
vilja och förnuft är en konstruktion. Han
menar emellertid först och främst, att denna
konstruktion återger de förutsättningar, vilka
faktiskt måste anses föreligga för att moral
och rätt skola vara möjliga. Han anknyter
vidare uttryckligen sin konstruktion till det
faktiska handlandet. Han menar att realiteter
sådana som samvete, ansvarskänsla och
frihetsmedvetande äro belägg för
konstruktionens riktighet.
Att Pufendorfs lära fått avgörande
betydelse för den praktiska filosofien och
juridiken beror bl. a. på den logiska stringens med
vilken den genomförts. Av största betydelse
har också varit hans försök att göra
boskillnad mellan empirisk undersökning och
konstruktiv analys.
Ännu viktigare är emellertid en
omständighet, som imputationslärans upphovsman
ingalunda var medveten om. Hans insats är
ett led i den etikens och rättslärans
sekulariseringsprocess, vilken betingas av den kristna
spekulationens egenart.
Pufendorf har på ett avgörande sätt
bidragit till att frigöra den praktiska filosofien
från skolastiken, men det sker med
argument, vilka äro hämtade just från denna
samma skolastik. Hans insats får sin
speciella historiska betydelse därav att han mot
en förflackad och stelnad skolastik ställer en
fördjupad analys av de grundbegrepp som
genom skolastiken blivit av dominerande
betydelse för den praktiska filosofiens
utveckling i västerlandets idéhistoria.
För att rätt värdesätta Pufendorfs
idéhistoriska betydelse måste man söka sig
tillbaka till dessa grundbegrepp i deras
betingelser inom kristen spekulation. Därvid
får man icke gå ut ifrån den förutfattade
meningen att de problemställningar, vilka vi
i dag beteckna som filosofiska, fått sin
gestaltning inom en sfär, där det logiska
sammanhangets krav varit allenarådande.
Då man talar om etikens och rättslärans
frigörelse, emancipation, sekularisering i
förhållande till uppenbarelsens auktoritet, måste
man ha klart för sig att denna process icke
kan förstås, om man uppfattar den på det
sätt som vanligen sker. I regel gör man
gällande, att den »naturliga» etiken och den
»naturliga» rätten av kristendomen
övertagits som lånegods från antiken. Dessa för
kristendomen främmande element säger man
måste »frigöra» sig, därför att de icke höra
hemma i den nya ramen. För ett dylikt
betraktelsesätt blir »medeltiden» närmast en
»parentes» i filosofiens historia och
uppenbarelsens roll blir ett slags beklaglig
störning av övergående betydelse i filosofiens
normala utveckling.
Pufendorfs tillräknelighetslära visar att vi
icke ha att göra med en tillfällig störning.
Den i modern praktisk filosofi över allt
återkommande dialektiska spänningen i sådana
begrepp som ansvar och frihet går tillbaka
på kristendomens gigantiska försök att förena
begreppen natur och nåd.
Skolastiken ville vara vetenskapen om ett
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
