Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den ryska religionen. Av G. V. Tzebrikov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. V. Tzebrikov
ett fjärde skall aldrig komma.» Han avsåg
Rom, Konstantinopel och Moskva.
Hela den period som man kallar den
andra epoken i Rysslands kyrkliga historia
karakteriseras av en intim sammanslutning
mellan ståt och kyrka. De båda
institutionerna förena sig i ett gemensamt
bemödande att skapa glans och storhet över
detta tredje Rom, där den av Gud smorde
tsarens enväldiga makt icke endast stöder
sig på kyrkan utan på visst sätt
sammansmälter med den. Denna epok var
glänsande och praktfull för staten, stor och
ärorik för kyrkan. Många biskopar, präster
och munkar framträdde som trogna tjänare
av nationens sak och ett verkligt stöd för
det moskovitiska självherradömet. Vad
den evangeliska kristendomen angick,
tänkte man vid denna tidpunkt kanske
mindre än någonsin på den. En
personlighet som biskop Filip, vilken under Ivan
den förskräcklige på femtonhundratalet
vågade höja sin röst till försvar för den
gudomlige mästarens principer, blev genast
avsatt, landsförvist och strypt. Med
inträdet av den tredje epoken — från Peter
den stores tid — då enväldet hade vunnit
fullständig seger över hela linjen och kyrkan
reducerats till ett regeringsdepartement,
började en sorglig period som varade till
1917. En hierarki av senila ämbetsmän,
som kröpo för makten. Ett uselt
prästerskap, utsatt för hån och våld från sina
egna överordnades sida såväl som från den
världsliga makten. Är det inte tillräckligt
att tala om, att under hela
sjuttonhundratalet godsägaren hade rätt att offentligen
prygla prästen?
Den senare, som vanligen hade en
oerhört talrik familj, levde av den offentliga
välgörenheten, och detta ofta i byar
där bönderna själva inte hade något
att äta.
År 1908, då jag var barn, hörde jag en
nittioårig präst berätta följande: »Det var
en gång fyra dagar som hela familjen inte
hade något mer att äta. Det var 1849.
De båda minsta barnen kämpade med
döden ... jag . . . Det knackade på dörren,
jag öppnade. Sonen ... ni tror kanske till
fursten? Nej, kära vän, sonen till furstens
förvaltare, berusad så att han knappt kunde
stå på benen, befallde mig att genast
komma med för att döpa — en katt! Vad
ville ni jag skulle ha gjort, jag gick med . . .
barnen måste ha något att äta.»
Under andra hälften av
adertonhundratalet förbättrades läget en smula.
Seminarierna och universiteten lyckades giva
Ryssland ett prästerskap som var litet bättre
utbildat, eller snarare mindre okunnigt. Det
fundamentala felet avlägsnades icke, utan
slog förmodligen ännu starkare rot:
uppfattningen att kyrkan framför allt är en
andlig poliskår. I alla de skändligaste
momenten av den ryska byråkratiska
epokens skändliga historia, då tronen omgavs
av baltiska baroner och ryska
uppkomlingar (Rysslands verkliga adel var
försiktigtvis förvisad till provinserna!), vid varje
ingripande mot den minsta fläkt av liberal
eller framstegsvänlig anda, vid varje
handling av obskurantism och barbari var alltid
kyrkan med i främsta ledet, med sina
guld-skimrande mässhakar och sina
rökelsemoln. Behöver det sägas att vid de judiska
pogromerna 1905—06, då
generalguvernören i Kiev gav order om att stänga alla
tryckerier för att förhindra tryckningen av
hetsskrifterna, det var metropoliten som
ställde det kyrkliga tryckeriet till
förfogande. Man bör därför heller inte
förvåna sig över att den ryska intellektuella
klassen var motståndare till kyrkan.
Tolstojs exkommunicering betyder sannolikt
mycket därvid.
Och vid sidan av allt detta existerade
det en annan väldig ortodox kyrka. Sedan
urminnes tider är den ryska jorden
uppfylld av kristna »vagabonder», eremiter
som bo inne i de djupa skogarna, »dårar i
Kristus», vilka liksom Shakespeares narrar
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
