Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Arne Garborg og Sverige. Av Rolv Thesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arne Garborg og Sverige
Knapp Gröde bar
vaar norske Gard;
Men Heim er Heim, kor trong han var.
For heimlaus sjæl
og Framandtræl
vart Verdi altfor fæl.
Men trass i krinsinga om dei religiöse
spörsmål, og trass i »resan hem», glöymde Garborg
ikkje dei aktuelle politiske og sosiale
spörsmål. I unionsstriden var han serleg aktiv
i ti-året fore 1905. I denne tid svinga han
mellom tvil og tru på det norske folket.
Var det, som han hadde trudd, emne til ein
nasjon? Det spörsmålet gjorde han seg gong
på gong. — Han var ikkje alitid viss på at
den nasjonale striden ville fore fram. Men ein
ting var han viss på, og det var at korleis
det enn gjekk, ville han aldri gje opp
striden. Og han sa fra om det i dette kraftige
verset:
Eg veit kje um mitt Heimefolk
som Sonen etter Far
skal faa sin nye Sogu-Bolk
her paa den gamle Gard,
hell um det glöymt skal folne ned
som gras paa glöymde Öy,
eg berre veit at skal det döy,
so yil eg döy med det.
Garborg ville ha eit sterkt forsvar, og han
var imot »forhandlings»-lina i unionsstriden.
Men kor streng han enn var mot dei som ville
»forhandle» med Sverige, og kor mykje han
enn ynskte at Noreg skulle koma seg ut or
unionen, så var han svært glad og takksam
når han fekk nokre venlege og skjönsame
ord frå andre sida av Kjolen. Han skreiv i
1890-åra ein gong til Geijerstam: »Det er
virkelig velgjörende at hore en menneskelig
Stemme midt i alt det stygge Braak. Gid
Politiken kunde tie et Öieblik, saa Menneskene
paa begge Sider af Kjolen kunde gjöre sig
forstaaelige for hinanden!»
Då unionsopplöysinga kom 7. juni 1905,
skreiv Geijerstam, dagen etter, dette brevet
til Garborg:
Käre vän.
Jag sitter här alldeles öfverraskad, kanske icke
öfverraskad, men dock häpen.
I flera månader har jag varit utomlands med min
hustru, kom för få dagar sedan hem. Nu sitter jag
här vid kusten och väntar min hustru, som kommer i
afton. Så går jag och hämtar min flagga, som jag
hissar. I den sitter, som du kan förstå, unionsmärket.
Länge har jag tänkt skaffa mig en »ren» svensk flagga,
fast det aldrig blifvit af. En norsk har jag. Nå!
Emellertid sitter där unionsmärket.
Så vecklar jag upp aftontidningen, som nyss
kommit, och läser. Långa telegram med stora, feta stilar,
Unionen är upplöst! Jag ser upp på flaggan, som
svänger i den ljusa juniluften. Vi har ju en smula
sinne för humor, både du och jag.
Jag har icke nog fattat för att hissa ned den. Ej
ens för att utbyta den mot den norska, som jag också
har. Må den hänga för i afton. När det blir mörkare
och allt sofver, skall jag taga ner den och gömma den
som ett minne. Något mera är den icke nu.
Men dig ville jag sända en hälsning i dag. Jag är
ingen politiker, och jag har intet att säga nu i denna
sak. Men till en norsk man, som är min vän, vill jag
sända dessa rader för att tala om, att jag känner det
högtidliga i att stå midt i en händelse, som börjar en
ny period i vår historia.
Bortom politiken arbetar det som större är. I den
punkten tror jag, vi känna lika.
Minns du, när vi voro unga, hur vi kunde önska, att
något stort skulle hända, som man kände det då. Nu
har visserligen något stort händt, ehuru knappast så
som vi en gång drömt det. Så sker nu alltid. Måtte
det som kommer, bli större för Er och för oss. Mera
lyckobringande, mera utvecklande. Måtte hvad som
nu skimrar för våra ögon, vara en sol, som tändes,
icke motsatsen.
Jag är en smula upprörd af detta och slutar med en
hälsning från hem till hem.
Din vän
Gustaf af Geijerstam.
Garborg skreiv 18. juni svar på dette
brevet:
Kjære ven.
Modtag min opriktige Tak fordi Du skrev, og fordi
Du skrev saaledes.
Hvad der er foregaaet er en Adskillelse af Stater,
som bör kunne före til en dybere Forstaaelse mellem
Folk. Vanskelighederne ved Unionen var ikke bare af
politisk Art; de stäk en stor Del dybere. Det
afgjö-rende har vel egentlig været de to Folks forskjellige
nationale Udviklingsstandpunkt.
Svenskerne er en fuldt utviklet Nation,
Nordmændene endnu væsentlig et Konglomerat. . .
Den indtraadte ydre Adskillelse vil, om alt ordner
sig fornuftig, ikke medföre nogen Gjenoplivelse af
det gamle Nationalhad — i Norge er der ikke engång
Antydning i den Retning —; det nuværende Schisma
bör snarare antages at være Indledningen til en bedre
begrundet og tryggere Forening. Indtil videre faar
vi haabe paa en Udvikling af den »aandelige Union»,
Kjendskabet og Forstaaelsen mellem Folkene; paa
dette Omraade er endnu meget at indhente.
Hvad der i alle Tilfælde er glædeligt og
forhaab-ningsrigt er, at der mellem os fornuftige Mennesker
paa begge Sider af Kjolen har begyndt at spinde sig
Baand, som holder selv naar »Rigs-akter» brister. Og
endnu en Gang Tak, mit hele Hjertes Tak for Dit
ligesaa mandige som vakre Brev; det var en sand
Broderhandling.
Med hjerteUge Hilsninger
Din hengivne
Arne Garborg.
Men elles vart 1905 mykje av eit
von-brots-år for Garborg. Han ynskte at Noreg
skulle bli republikk, og syrgde då
folke-röystinga synte at den republikanske tanken
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
