Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karin Boye. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin Boye
utveckling. Efter hemkomsten köpte hon sig
en liten våning på Gärdet och etablerade sig
som yrkesförfattare.
Med A starte, prisbelönt i en av våra första
romanpristävlingar, debuterade Karin Boye
1931 som prosaist. Bokens ursprungliga namn
var Skyltdockan. Den ville vara en uppgörelse
med kapitalistisk mode- och skönhetsreklam,
men är egentligen en serie prosapoem om
gracila former, djärva färger och mjuka
stoffer. Fastän författarinnan senare lärde
sig att bygga en romanhandling fastare och
att berätta klarare om människoöden, blev
hon aldrig en exakt iakttagare och ännu
mindre en kallt dissekerande psykolog. Hon
läste alltid in sina egna själstillstånd hos de
människor, hon uppgav sig skildra -—- för
resten inte bara hos människorna utan också
hos möblerna, gatorna, träden. För den som
av hennes prosa väntade sig objektiv
skildring, blev den därför ganska ofta
förbryllande. I hennes andra roman, Merit vaknar,
(1933), berättas om en man, som bakom en
respektabel fasad dolde ett ekonomiskt
snedsprång och levde för att hålla utpressare från
livet; hans hustru dyrkade honom som
moraliskt ideal och fick först efter hans död veta
hans hemlighet — då befrias hon från falsk
idealbildning och återfår förmågan att älska.
Det är svårt för den oinvigde att ana, att
denna romaneska romanintrig har till upplevd
kärna en konflikt, som kan uttryckas så: kan
en kvinna förlåta en väninna, att hon vill
gifta sig för pengar? I novellen »Författaren
som ljög» har Karin Boye lyft en flik av slöjan
kring sina romaners förklädnadskonst.
Öppet självbiografisk är Kris (1934). De
ungdomsupplevelser den skildrar ha här ovan
berörts. Boken står för mig som en av de
finaste och sannaste självbekännelser vår
litteratur äger. Den är samtidigt en
stridsskrift mot kristen försakelsemoral. Mot en
andlighet, som undertrycker sinnligheten,
ställs en sinnenas extas, som av sig själv
adlas till ande. Skönhetens befriande makt har
sällan hyllats så obetingat och så i djupaste
mening rent som på slutsidorna av Kris.
Jämte Kris är diktsamlingen För trädets
skull (1935) frukten av de friaste och
lyckligaste åren i Karin Boyes liv. Hon föreföll
vid denna tid botad från sina komplex,
befriad från överjagets tryck, mogen att leva
det liv hennes innersta önskningar begärde.
Väl låta den första diktens rader som ett
nödrop:
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
Till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Det är samma otillfredsställda längtan, samma
dröm om det oerhörda som i ungdomslyriken.
Men den dikten är av ett tidigare datum. En
rad yngre dikter tolka uppnådd lycka och
vilande salighet. Skaldinnan har upplevat den
stunden:
då ensamhetens gränser plånas ut
och ögonen blir genomskinliga
och rösterna blir enkla som vindar
och ingenting mer är att gömma.
Hur kan jag mer vara rädd?
Jag mister dig aldrig.
Till att uttrycka den nya upplevelsen har
Karin Boye skapat sig en ny poetisk stil. Om
hon förut i fast smidda strofer tvingade hop
bilder till att åskådliggöra en genomförd
tankegång eller en sammanbiten stämning,
låter hon nu tryggt ansvarslöst fantasiens
ström av bilder välla fram som den vill. Att
Eliot och surrealismen kommit inom hennes
synkrets, var nog mindre avgörande än att
psykoanalysen lärt henne lyssna till
nattdrömmars och dagdrömmars språk.
I suverän maktkänsla känner hon sig som
en mås vilande på sträckta vingar över salta
havsvidder, i ljuv sommardåsighet känner
hon sin hud full av fjärilsvingar, och efter en
natt av ostörd lycka tycker hon att världen
har mognat och ligger blå och bubblerund i
hennes famn
och saften är det söta och doftande, rinnande,
brinnande solljusflödet.
Bland dessa kanske svårtillgängliga men för
den tålmodigt lyssnande underbart
meningsfulla dikter finnes en, som blivit allmänt läst
och beundrad, på samma sätt som
ungdomsdikten I rörelse. Återigen är det en lovsång till
förnyelsen och utvecklingen, men den gälla
uppbrottsfanfaren har djupnat till jordmättad
naturmystik. I stället för om människors
vandring från lägerplats till lägerplats talas
nu om knoppar, som våndas när de spränga
sitt skal och om droppar som är rädda att
falla:
Då när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden —
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
33—Ord och Bild, 5o:e årg.
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
