Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karin Boye. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Victor Svanberg
Den dikten når höjder och djup, som få
svenska lyriker och inte heller många av
världslitteraturens störste nått.
Medan tjugutalets Karin Boye hörde till en
falang, som avvisade den stillastående idyllen,
kan hon på trettiotalet trolla fram en mjukt
smekande heminteriör och bevekande tala till
någon som är mer misstrogen mot idyllen
än hon själv;
Nu sluter sig vardagens rymd kring oss båda,
lik en lätt dimma.
Ar du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna
i det gråa?
Det kan rent av hända henne att pröva ett
slags uppgörelse med orons och uppbrottets
ande. »Unga viljor viner» ställer mot ungt
stridbart kraftöverflöd och ung sökande
ångest den mognande vilja, som är nöjd med
ett litet stycke mark att odla och skydda:
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot
och bli träd och mogna.
Mitt i brokigt internationellt bohemliv i
Berlin hade det gått upp för henne, att hon
inte kunde leva annorstädes än i det land, där
hennes språk talades. Och hon ville skapa
sig ett hem. Skulle det verkligen lyckas en
människa som, fast hon ville slå rot, alltjämt
åkallade »all börjans herre» och bad att åter
och åter få färdas genom en port, där eviga
vindar gå i eviga rum?
För lite, 1936, är en äktenskapsroman. Det
är svårt att tänka sig en ödsligare tillvaro
än den f. d. lyrikern, numera
novellmagasin-författaren Harald Måhrman lever med en
hustru, som inte kan tala om annat än
räkningar, och barn, som tyckas vara till bara
för att störa faderns arbetsro. Han går inte
sin väg — ty han vill vara en gentleman.
Men när barnen dött, går hustrun. Det som
är för lite i äktenskapet, det är mannens
känslor. Naturligtvis är denne otroligt eländige
familjeförsörjare inte ett självporträtt av
författarinnan. Hon hade ju inte hustru och barn
att släpa ut sig för. Men det finns andra
relationer mellan människor än äkta makars
samliv, om vilka det gäller att hederskänsla
och föresats att offra är »för lite» att leva
samman på. Som allt vad Karin Boye skrev
är också denna äktenskapsroman innerst en
personlig bikt. Den visar, hur allvarligt hon
denna tid kämpade för att finna sig till rätta
i en vardaglig tillvaro.
I ett brev från Spektrumtiden skrev hon
skämtsamt att affärerna gick utmärkt —
Spektrum var både en tidskrift och ett förlag
■— och snart skulle förverkliga hennes dröm:
en villa vid Medelhavet, öppen för otaliga
gäster. Hon njöt av osökt, naturligt
sällskapsliv och kunde vara glad som ett barn åt dans
och vin och sång. Men hennes lilla
stockholmshem blev aldrig en mötesplats för många
vänner. Därvid var ekonomiska hinder inte
utslagsgivande. Tidsomständigheter betydde
då mera. Clarté upphörde att vara en fri
diskussionsklubb för odogmatiska människor
som hon. Spektrumkretsen upplöstes.
Officiellt yrkesumgänge saknade Karin Boye inte,
det följde med den fortfarande litterära
uppskattning, som kom hennes författarskap till
del, även från håll, som annars brukar avvisa
all radikalism. Men de personliga vännernas
antal minskades: gamla vänner försvann och
hon fick allt svårare att vinna nya. Det händer
många, som närma sig medelåldern. Men
Karin Boyes fall var säreget. Många, som
ingenting hellre skulle velat än få umgås med
den beundrade skaldinnan, trodde att hon
med sina raska och säkra steg nådde dem hon
ville. Och så gick hon och trodde sig förbisedd!
Hon bar på mindervärdeskomplex, dem ingen
psykoanalys kunde utrota. Visst var hennes
blyghet avigsidan av stoltheten hos en som
visste sig vara en undantagsmänniska. Men
det gjorde situationen desto hopplösare. Så
uppstod kring henne en trollcirkel, som för
vart år blev trängre. Men med de få inom
den cirkeln var hon öppen som förr, snar till
skratt som till tårar, ibland patetisk men
lika ofta tjuvpojksskälmsk. Humorn, som är
sällsynt i hennes böcker, var starkt
framträdande i hennes förtroliga umgänge.
Mest absorberades Karin Boye dessa år av
ett intimt vänskapsförhållande. Tidigare hade
hon skrivit om en bruten vänskap:
Jag vet det. Jag minns det: en enda sak,
där jag har dömt —
och sedan var ditt inres förtrollade land
för alltid gömt.
Så länge vår kärlek har ett villkor kvar,
om också bara ett,
så länge är vår kärlek en sluten hand —
och oss sker rätt.
Raderna innehålla ett program för vad man
kallat den öppna livsstilen. Dess vedersakare
ha frånkänt den hållning och allvar. Snarare
kunde man påstå att den ställer orimliga
krav. Inget hävdvunnet moralbud kan vara
514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
