Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Ord och Bild och Finland. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henning Söder hjelm
Albert Edelfelt hade vunnit segrar på
salongen i Paris, andra målare, en Gallén,
en Järnefelt, väckte de största
förhoppningar. Inom musiken överraskade den
unge Sibelius med egenartade
kompositioner. Den finskspråkiga litteraturen
uppvisade många nya förmågor med Juhani
Aho i spetsen, den svenskspråkiga ägde en
ung, produktiv talang sådan som Karl
August Tavaststjerna. Scenkonstens stora
namn var Ida Aalberg. De första ansatserna
till den förryskningspolitik, som tio år
senare blev verklighet, hade redan gjorts,
men de kunde mötas med en fast tillit till
motståndskraften hos Finlands nationella
kultur. För att motverka trycket från öster
gällde det främst att hålla kulturvägarna
västerut öppna. Kontakten med svenskt
kulturliv var ett livsvillkor.
Hela nittiotalet igenom spelade Ord och
Bild därvidlag en mycket betydande roll.
Om jag får hålla mig till mina egna
barndomsminnen är det ingen överdrift att
säga att varje nytt häfte av tidskriften var
en händelse i mitt föräldrahem och att de
inbundna årgångarna på bokhyllan med
sina ryggar i rött och guld hörde till
boksamlingens allra heligaste skrifter. Eftersom
min far, Werner Söderhjelm, var
tidskriftens ombud i Finland är det naturligt
att Ord och Bild i detta hem kom att spela
en större roll än i andra, men utan tvivel
lästes och diskuterades tidskriften i
kulturella kretsar med en omsorg och ett
intresse, som knappast kan förstås i vår tid
av litterär massproduktion. Och när jag
tänker på min barndom är det otvivelaktigt
att Ord och Bild spelade en betydande roll
i utformandet av den bild av Sverige, som
den växande generationen skapade sig. Ord
och Bild var inbegreppet av det rika,
förnäma kulturlandet Sverige. Bilden
kompletterades av en annan, några år yngre
tidskrift, Strix. Den lästes med intensiv
glädje i Finland, och i denna glädje kunde
också pojkar i den lägre skolåldern spontant
deltaga. För oss blev bilden av det samtida
Sverige ett slags blandning av Ord och
Bild och Strix, av ett högtidligt Sverige
och ett respektlöst Sverige. Karl Wåhlin
och Albert Engström voro namnen bakom
dessa två aspekt av det gamla moderlandet.
Ett brev från Karl Wåhlin till min far
återkallar i minnet denna kombination.
Vid ett besök i Stockholm år 1899 hade
Wåhlin haft vänligheten att visa min äldre
bror och mig Nationalmuseum. Det var
första gången jag såg Wåhlin, och jag var
bara tio år den gången. Jag minns att han
mötte oss i trappan och att han var
annorlunda än jag tänkt mig. Han var inte lång,
han hade skägg och han skorrade. Han
behandlade oss småpojkar med en utsökt
hövlighet som om vi varit vuxna, och detta
kom oss att uppträda alldeles ofantligt
väluppfostrad Brevet han skriver är daterat
den 20 november 1899 och får kanske
citeras här för att det uppenbarar hans
mycket goda hjärta. Han skriver:
Dina båda utmärkta pojkar hafva haft den
vänligheten att uppvakta mig med bref
innehållande hälsningar från Pappa och Mamma samt
uttryck af deras förtjusning öfver När London
brann. Hälsa nu de artiga unga gentlemännen
från mig och säg dem att det skulle vara roligt
om vi en annan gång kunde fortsätta våra konst-’
studier i Nationalmuseum, det skulle då bli litet
grundligare än senast. Och skulle jag en gång
komma till Helsingfors, så hoppas jag att de
vilja vara mina ciceroner till stadens
sevärdheter. Jag har telefonerat till Strix för att utan
dröjsmål framföra deras hälsningar till farbror
Engström, men det svarades där att redaktören
aldrig brukade komma förr än kl. 4 à 5 e. m.,
om hän alls kom, emellertid skall han få
hälsningarna så snart jag får tag i honom.
Hälsningarna till Albert Engström
framförde Wåhlin mycket riktigt, ty vi pojkar
fingo kort därpå till vår stora förtjusning
ett långt, illustrerat brev från
Strix-redak-tören jämte en rulle med tuschteckningar,
vilka vi kände igen från Strix’ första sidor.
Karl Wåhlin återsåg jag tio år senare, när
han sommaren 1909 kom över till min fars
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
