Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Ord och Bild och Finland. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Ord och Bild och Finland
femtioårsdag, som firades på
sommarstället i det finska inlandet. Där fanns
ingen modern komfort, och jag har ett
intryck av att primitiviteten inte ägde någon
särskild tjusning för Wåhlin. Men han mötte
besvärligheterna med detta lugna tålamod,
som alltid präglade honom. När jag sedan
— åter tio år senare — kom i närmare
kontakt med honom såsom Ord och Bilds
ombud i Helsingfors under några år, fick
jag se många bevis för samma lugna
tålamod. Många äga rikare erfarenhet än jag
av hans lugna nit i det otacksamma värv
som redigerandet av en tidskrift av Ord
och Bilds höga standard måste vara, men
alla ha säkerligen ett starkt intryck av hur
helt han gick upp i sin tidskrift. Han visste
bestämt vad han ville ha och vad han inte
ville ha. Han planlade sina häften grundligt
och långt i förväg. Han var lugn, varsam
och hövlig i sitt ordval, men han vek inte
från den väg som var hans och Ord och
Bilds. När ett artikelförslag inte passade
honom var han oböjlig, men när han trodde
på ett uppslag släppte han det inte också
om motigheterna hopade sig på vägen.
Lika troget som en riddare tjänade sitt
hjärtas dam tjänade han nittiotalets
kulturvilja och kulturoptimism, och jag kan
inte låta bli att avsluta dessa små
personliga notiser med ännu ett litet minne. Det
bör ha varit på nyåret 1927 jag fick nöjet
att äta middag i hans av böcker så
överflödande hem med en för honom mycket
kär hedersgäst, Hjalmar Söderberg. Denne
talade senare på kvällen i radio, och vi
lyssnade gemensamt till hans kåseri. Men
vad jag främst kommer ihåg från denna
middag var hur glad Karl Wåhlin var. Inte
alls bullersamt, men som om han värmts
av en stor inre glädje. Det nittiotal, som
Söderberg personifierade, hade åter en gång
stigit över hans tröskel och han var så god,
så glad, och — om uttrycket tillåtes .—
så älsklig, att jag allra helst minnes
honom just från den kvällen.
Werner Söderhjelm.
När Ord och Bild kom till ägde Karl
Wåhlin två vänner inom Finlands kulturella
kretsar, Albert Edelfelt och K. A.
Tavast-stjerna. Båda hade de närmast föregående
åren vistats mycket i Sverige. Wåhlin vände
sig till Tavaststjerna för att nå kontakt
med eventuella bidragsgivare i Finland, och
i ett brev av den 22 januari 1892 lämnar
Tavaststjerna en del begärda upplysningar.
Wåhlin får besked om Jac. Ahrenbergs,
Juhani Ahos, Adolf Pauls och Mikael
Lybecks adresser, och Tavaststjerna
framkastar några förslag om en lämplig
författare av litteraturbrev till Ord och Bild.
»Vi ha ingen duglig modern konst- och
litteraturkritiker sedan Neiglick dog», skriver
han. (Den utomordentligt lovande Hjalmar
Neiglick hade dött år 1889, endast 29 år
gammal.) Men Tavaststjerna räknar upp
några tänkbara namn och fortsätter:
»Modernare än de är Dr Werner Söderhjelm,
Helsingfors, som kanske är den allra
lämpligaste, om han åtager sig uppdraget.
Också jag själf känner ej så liten lust där-
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
