Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nyaste drömforskning. Av Felix Mayer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyaste drömforskning
två fingrar förstods rätt av de flesta
försökspersonerna. En trodde sig visserligen inhämta
att försöksledaren behövde ett par nya
strumpor, en annan att han tänkte klä av sig, och
en tredje hade fattat det som: »Kom till mig
klockan 2!»
Djupare in i åtbördsspråkets grammatik
ledde en sats, »Boken är röd». Därvid höll
ledaren boken intill en grön och sedan till en
blå yta och gjorde varje gång en nekande
åtbörd med huvudet, för att slutligen hålla det
intill en röd yta och samtidigt göra en jakande
huvudrörelse. För meddelandet behövdes
alltså i detta två förnekanden (antiteser) och ett
bejakande (tes).
Vid ett sådant framställningssätt utan
ljudspråk måste man mer än annars befatta sig
(i bokstavlig mening) med meddelandets
objekt. Att visa på boken räcker knappast
för att förtydliga det menade. Man måste taga
boken i handen, måste föra den tätt intill de
olikfärgade och likfärgade jämförelseobjekten.
Det avstånd vi äro vana vid och som vi såsom
härrörande från ögat kalla »synkrets»,
undergår alltså en betydande förminskning till
»handvisningskrets» eller rent av till
»handnärhet». Meddelandet får genom
inskränkningen i den annars med ljudspråket
förbundna distansen en betydande intensifiering som
blir till en egenupplevelse av den flyttade
kroppen. Visserligen synes den som upplever
detta vara fritt handlande, men i
verkligheten pålägges honom genom det successiva
förloppet och accentueringen en inställning
som i det väsentliga är främmande för det
distanserande ljudspråket. En relativt
likgiltig fastställelse tvingar honom in i den
upplevandes roll.
Blott skenbart bära de åtbördsspråkliga
momentens nekande och bejakande
karaktären av objektiva fastställelser. Då
försöksledaren bringar den röda boken i beröring med
ett jämförelseobjekt med grön yta, fattar han
icke detta i sin helhet som objekt, utan blott
en del därav som ytligt tillhör det, i
förhållande vartill han ställer bokens färg. Det kan
också lika väl vara ytan av ett blad eller en
bok, som äro gröna. I ljudspråket påminna
ordbildningar som »gräsgrön», »blodröd» om
detta diffusa tänkande, som blott når till en
saklig abstraktion, till en ungefärlig
jämförelse, utan att komma fram till den
abstraktion som gör ordet entydigt och outbytbart,
alltså förlänar det identitetskaraktär.
Åtbördsspråkets konkreta tänkande räcker alltså inte
ut över upplevelseenheten. Allt objektivt
reellt som har del i en generell kvalitet
framställes genom samma beskrivande åtbörd.
Om till exempel ett nötkreaturs horn beskrives
på detta sätt, blir det oklart huruvida man
menar en ko, en oxe eller blott och bart
hornet. Betydelsen av genom åtbördsspråket
meddelade substantiv blir alltså ofta
tvivelaktig; lättast meddelbara äro sådana som ha
en igenkännlig rörelsekaraktär, som till
exempel en fågel eller en orm.
Ett helt enkelt faktum som »apelsin smakar
gott» eller »choklad smakar gott» kan lätt
meddelas i åtbördsspråket; däremot kan det
icke utsäga »båda smaka lika bra». Till
jämförelsen hör en omdömesfällande abstraktion,
som blott är möjlig inom synkretsen.
Lust-och olustförnimmelse kan uttryckas inom
handvisningskretsen, medan ett
värdeomdöme fordrar ett samtidigt seende inom en
distans som den pekande eller beskrivande
åtbörden inte kan nå fram till.
Tiden kan blott framställas genom åtbörder
som annars tjäna till differentiering i rummet;
framför betyder »i morgon», bakom »i går».
Som sammanfattning kan man säga:
åtbörden som meddelelseform för vetandet står
mellan den åskådliga bilden (fotografin) och
det begreppsliga ordet. Åtbördstecknet
uppnår blott »saknärhet», men bär dock andens
stämpel.
Såsom det gick mig, då jag för sex år sedan
läste den experimentell-psykologiska
doktorsavhandlingen, skall också den uppfattningen
tvinga sig på en uppmärksam läsare, att
mycket i drömskeendet synes förklarligt, om man
medger att åtbördsspråket har en väsentlig
andel vid meddelandet och klassificeringen av
dröminnehållen (jfr pärlorna). Redan
drömmens dramatik där spelare och motspelare
uppträda och, oftast ordlöst, röra sig, visar
hän på ett rörelsespråk sådant som
åtbördsspråket är. Dramatiken blir stegrad därför
att den episka tidsframställningen inte är
möjlig, så att allt uppträder i det närvarande.
En viktig sak att taga i betraktande är
denna. Det experimentella åtbördsspråket
avstår frivilligt från ljudspråket. Men i det vakna
medvetandet är detta senare alltid förhanden.
Det yttrar sig till exempel i kritiken och ger
experimentatorn en viss frihet i valet av
jämförelseobjekt när han exempelvis vill meddela
att »boken är röd».
I sömndrömmen blir däremot ljudspråket
och därmed det logiska tänkandet starkt
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
