- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
160

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hjalmar Söderberg och Ord och Bild. Några randanteckningar. Av Herbert Friedländer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förväntningarna alltför högt; i varje fall blev
hans (signerade) produktion i bladet med tiden
tämligen mager och han själv började
vantrivas. Vid ett tillfälle sände han Oscar
Levertin sin lyriska alstring tillika med ett
brev, där han bad om överseende för sin
djärvhet men gärna ville ha ett omdöme:
»Jag har skrifvit en del småsaker här och
där, mest litteraturartiklar i Dagens Nyheter
och Veckan. Jag är nu förvisad till en
förfärlig landsort.» Sedermera tröttnade han
aldrig på att tala om, hur ensam och olycklig
han kände sig under denna sin första
publicisttid.

I lokaltidningen hade Hjalmar Söderberg
redan givit prov på några lyriska
stämningsbilder, skisser av provinsstaden och den
omgivande landsbygden. Samma hörn av
naturen, sett genom ett synnerligen melankoliskt
temperament, mötte läsaren av ett Ord och
Bild-häfte år 1911, där Hjalmar Söderberg
offentliggjorde Ett par blad nr en gammal
dagbok,
daterad Kristianstad 9—13 mars
1892 (jfr Sven Rinmans artikel i Ord och
Bild 1942: 18—19). Vid första påseendet
skulle man kunna tro detta vara en
retrospektiv minnesbild, men flere detaljer bevisa,
att vi här verkligen ha några utdrag ur
Hjalmar Söderbergs journal, sådan han förde
den. Där talas om »ett brev från en vän —
min vän kunde jag gärna säga, ty flera har
jag knappt». Denne vän var Bo Bergman,
som bodde på uppgiven adress,
Saltmätaregatan i Stockholm. Vi få vidare reda på,
vad »redaktör» Söderberg haft för sig de
nämnda dagarna: skrivit rådstugureferat,
klippt en notis om Heidenstams Hans Alienus,
översatt en artikel ur Politiken, sett Smittska
sällskapet uppföra En
fruntimmerssammansvärjning på teatern ... Så kommer då, den
13 mars 1892, brevet från Gottfrid Renholm,
som meddelar, att han på eget bevåg
vidarebefordrat en av Söderbergs artiklar, skriven
för Veckan, till den nystartade Ord och Bild.
»Det nästan svindlade för mina ögon när jag

läste brefvet. Ord och Bild!!- - — Jag
känner mig som en drunknande. Jag kväfs
här, jag går under.

Skulle detta vara — halmstrået?»

*



På våren 1892 lämnade Hjalmar Söderberg
Kristianstad; hans sista signerade artikel i
tidningen där, en recension av Strindbergs
Himmelrikets nycklar, stod den 21 april.
Det var säkert inte bara hoppet om att få
in en artikel i Ord och Bild som gjorde, att
Hjalmar Söderberg återvände till sin
hemstad; modern hade blivit svårt sjuk, men hon
dog icke förrän i juni.

Emellertid debuterade Hjalmar Söderberg
i Ord och Bilds sjunde häfte 1892 (s. 373)
med en större artikel om J. K. Huysmans och
hans senaste bok, Là-bas.
För den stora
allmänheten var författaren vid detta laget
okänd. I Stockholms adresskalender stod han
som »e. o. kammarskrifvare» och i en artikel
från 1937 sade Söderberg, att han ännu 1895
inte alls kommit med i stockholmslivet. Hans
artiklar i Dagens Nyheter 1889—1891 hade,
med tre undantag, varit skrivna under
signatur eller pseudonym, och Kristianstadstidens
produktion uppmärksammades egentligen
först av Fredrik Böök 1926.

Under sina läroår i Dagens Nyheter hade
Hjalmar Söderberg utbildat sig till en skarp
observatör och kringsynt kritiker. Bl. a. hade
han yttrat sig om Heidenstams Renässans
(DN 20/11 1889) och gjort en distinktion
beträffande naturalismens brist på livsglädje,
som han snarare ville kalla svårmod än
förtvivlan: »Tidens sköna litteratur har
åtminstone i Norden inför de sociala
missförhållandena stält sig afgjordt reformerande,
ungdomligt polemisk, men förtviflan åtföljes
snarare af en indisk afguds apati.» Och
Heidenstam kunde, menade recensenten, knappt
tillägga Strindberg andra egenskaper »än dem,
med hvilka han för den nya strömningen
motiverar benämningen renässans». En
otryckt specialuppsats av Lennart Kjellberg,
Hjalmar Söderberg och nittitalet, intygar
också, hur riktigt detta omdöme är; Hjalmar
Söderberg ställde Strindberg på hans rätta
plats här liksom sex år senare i Ord och
Bild (1895; omtryckt i Vers och Varia s. 186).

I Dagens Nyheter och Nyaste
Kristianstadsbladet kom den unge journalisten i
kontakt med dagens — och gårdagens —
svenska, norska och danska litteratur, vilken
dock delvis var honom bekant redan från
skoltiden. Söderberg hade på gymnasiet varit
en enstöring och verkat synnerligen
ointresserad av skolarbetet; som han själv berättat,
tog han skadan igen i Stockholms läsesalong,
där hans beläsenhet och smak började
utvecklas och orienteras. Tjänstgöringen i tullverket
roade auktor lika litet som hans alter ego
Martin Birck och sin upsalatid (h. t. 1890)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:33:18 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free