Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hjalmar Söderberg och Ord och Bild. Några randanteckningar. Av Herbert Friedländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade Hjalmar Söderberg tillbragt »med att
lägga patience, läsa en roman af Bourget,
bevista professor Alins föreläsningar — Gud
vet, hvad de handlade om — och försiktigt
vända ett par blad i en lunta statskunskap
af Svedelius».
När vi alltså på eftersommaren 1892 finna
Hjalmar Söderbergs namn i Ord och Bild,
bör det icke förvåna, att det är en kompetent
och mogen kritiker, som sätter in Huysmans
på hans plats under vandringen från dekadans
till moderkyrkans sköte. Lustigt nog finns
rätt mycket av vad som då var eller skulle
bli Hjalmar Söderbergs eget med i omdömena:
»Det fula, det dumma, det andligt
pöbelaktiga plågar honom med en intensitet, som
nästan står på öfvergång till fysisk smärta.»
Hjalmar Söderberg blev ju småningom själv
en kräsen finsmakare med en enda lidelse —
sanningen. När det i recensionen står talat
om Huysmans’ klena fantasi, som behöver
ett underlag av fakta, stödet av hans
forskarenit, så är det också recensentens eget
kasus: Hjalmar Söderbergs produktion är
till stora delar beskrivning eller omskrivning
av vad han själv sett och upplevat — givetvis
med tillsats av egna reflexioner. — Och
passar inte följande karakteristik in på den
Hjalmar Söderberg, som vi känna från hans
mognare år: »Han verkar kylig, äfven då han
skildrar passionens mest kryddade rus; han
förefaller reserverad äfven då han lämnat
snart sagdt ingenting osagdt.» Vidare talas
i artikeln om Huysmans’ absoluta öppenhet
och »bokkonstnärens rätt att vara herre på
sin egen ark, att skrifva ned i det närmaste
hvad han vill — äfven om han icke vågar
åtaga sig att säga det högt i en salong».
Hjalmar Söderbergs debut med Förvillelser
tre år senare har ju vunnit herostratisk
ryktbarhet genom författarens i vissa kritikers
ögon alltför stora öppenhet; han arbetade i
sina första liksom i sina sista verk alltid mot
samhällslögner och dubbelmoral och tvekade
aldrig att mörda dumhet och lögn. Carl G.
Laurin har också påpekat, att Hjalmar
Söderberg ville vara en samhällsreformator:
»Han önskade med lågmäld röst distinkt säga
just det, som människor voro oroliga för att
höra.» Han verkade icke genom stora ord och
åthävor utan genom fina stick och logisk
söndersmulning av slentrianmässiga
tankegångar. En annan sak —- väl tämligen
allmänmänsklig — är sedan, som han skrev till en
god vän, »att pennan är modigare än tungan.
— I en polemik har jag ofta skrivit saker som
jag inte skulle ha vågat säga muntligen av
fruktan för att min motpart kunde flyga på
mig och bita mig i näsan, som det en gång
påstås ha hänt Sokrates.»
Det porträtt, som Hjalmar Söderberg ger
av Huysmans, är väl icke enbart reproducerat
efter konterfejet i Les soirées de Médan, utan
också efter recensentens idealiserade
självporträtt:
En blick ur des yeux inquisiteurs, en modern
författares blick, som söker aflocka människorna deras
hemligheter — en säregen motsats till trettiotalets
romantiska pose med handen under hakan och de
drömmande ögonen riktade ut i det blå. — I
munvinklarna lurar ett nästan omärkligt löje, bittert och
dubiöst. Sådan är han, denne kylige och
tillbakadragne specialist på världens dålighet.
Vi ha uppehållit oss väl länge vid Hjalmar
Söderbergs debutartikel och kanske ändå
givit alltför litet av kritikern. Men avsikten
med vad som här skrives är icke att giva en
översikt och värdering av Hjalmar
Söderbergs produktion i Ord och Bild — det skulle
föra alldeles för långt, och över huvud kräver
hans recensentverksamhet sin speciella
behandling med särskild hänsyn tagen till den
samtida litteraturkritiken.
Vad som däremot synts vara av intresse
är att se, i vad mån Hjalmar Söderbergs
Ord och Bild-artiklar tagit upp problem, som
senare kommit att spela någon roll för honom
och bidragit till hans utveckling.
Bekantskapen med Ord och Bild på ett tidigt stadium
betydde säkert mycket för den unge
litteratören, som genom Karl Wåhlin introducerades
i författarekretsar och där rätt snart vann
allmän aktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
