Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Hjalmar Söderberg och Ord och Bild. Några randanteckningar. Av Herbert Friedländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Än lägger han ett par halmstrån i kors på vår väg eller
låter en katt springa tvärs öfver gatan för att bereda
oss på någon kommande olycka. Än arrangerar han
skeppsbrott uteslutande för att skeppets tre hvita
master skola sticka upp ur hafvet som tre kors och
därigenom gifva vandraren på stranden en vink om,
hvilken väg han bör gå. Än sänder han oss mörka
tankar, sjukdom och vanvett, och än
rekommenderade brev. — Jag finner honom verkligen litet löjlig,
men långt mera sorglig och motbjudande.
Annat låter det om den unge Strindberg:
Jag har i honom älskat och vördat de idéer, som likt
mäktiga stjärnor lyste öfver min första ungdom,
stjärnor, som för mig i min stora oskuld den dag i
dag flamma klarare än någonsin och hvilkas glans
ännu gläder mitt öga i vinternätterna, hur få och
obetydliga glädjeämnen det eljes finns i denna värld
och i den besynnerliga tid i hvilken vi lefva. — Kanske
anar ni också redan, att det hån, som kom in, icke så
mycket gällde honom, utan snarare er själf, vackra
okända mask, och edra bröder och systrar i den nya
Strindbergsreligionen, en religion, som, jag tillstår
det, för mig är så svårtillgänglig att jag nästan
föredrar augsburgska bekännelsen.
*
Om Hjalmar Söderbergs skönlitterära
insats i Ord och Bild kan man fatta sig kort.
Någon stor lyrisk produktion åstadkom han
aldrig; det som han själv fann värt att rädda
undan glömskan samlades i Vers och Varia.
Där finnas tre dikter, som ursprungligen varit
bidrag till Ord och Bild, nämligen Vid
dammen (1896), Den okända (1904) och
tolkningen av Främlingens kvällsvisa efter Schmidt
von Lübeck (1916).
I årgång 1894 stod dikten Det gamla
slottet, synbarligen inspirerad av prins Eugens
tavla, som också fick illustrera poemet, och i
Förvillelsers andra kapitel uttalar Gabriel
Mortimer sin beundran just för samma
konstverk.
I juni 1913 skrev Hjalmar Söderberg till
Karl Wåhlin och erbjöd honom en
översättning av Erich von Mendelssohns dikt
Ordet; den tyske diktaren hade dött kort
förut och Hjalmar Söderberg var märkbart
gripen både av hans lyrik och hans tragiska
livsöde: han dog tjugusexårig.
Av i Ord och Bild offentliggjorda noveller
är Fröken Hall (1893) ett synnerligen litterärt
påverkat alster, med några reminiscenser
från publicisttiden i Kristianstad, och
Registratorn (1897) ett barndomsminne,
fullkomligt autentiskt men återgivet med den
mogne stilistens skarpa penna.
1922 lämnade Hjalmar Söderberg sitt sista
bidrag till Ord och Bild, på Karl Wåhlins
begäran: en hyllningsartikel till Georg Brandes
på 80-årsdagen. Här erkänner Söderberg, hur
Brandes—Lucifer, ljusbringaren, hade
inflytande på hans egen generation innan den
ännu hunnit tränga in i hans skrifter, »innan
vi började försöka tänka». Där framhålles,
hur Georg Brandes överallt mötte motstånd
och hat, »denna stimulerande krydda» — och
ändå lever han. »Han lever, emedan de
omyndigas hat blott kan döda med materiella
vapen, men aldrig med andliga.»
Brandes tackade i brev av 13/2 1922 för
den »højst venskabelige Artikel», som nått
honom i Rapallo trots järnvägsstrejk i
Tyskland och »det italienske Postvæsens
fuldstændige Ligegyldighed for Breve og
Tryksager».
*
Under åren 1914—-1941 sysselsatte sig
Hjalmar Söderberg så gott som uteslutande
med tre ting: schack, religionshistoriska
spekulationer och betraktelser över tidens
ondska.
Det kan ha sitt intresse att som avslutning
på dessa randanteckningar notera, att
Hjalmar Söderberg icke — som hans belackare
påstodo — mer eller mindre spekulerade i
tidskonjunkturerna. Intresse för bibliska
spörsmål hade han, enligt vad
umgängesvänner från ungdomstiden intygat, haft
tidigt; att det icke var dogmatiska
utläggningar av den officiella kristendomen är
sedan en annan sak. Sin politiska inställning
hade han redan funnit före sekelskiftet.
Hjalmar Söderberg var före 1914 neutral,
d. v. s. han kunde kritisera alla länder och
alla dumheter lika skarpt. År 1899 säger han
i en recension av Karl Larsens Poetisk
Tyskland, att det är »en bild af det Tyskland, som
nu lefver och handlar och administreras och
knappast längre har tid öfver till tanke och
dikt». Två år senare spinner han vidare på
samma tråd: »Hvad är det för en
medelmåttighetens pest, som rasar i den nutida
tyska litteraturen? Den politiska storheten
kunde kanske inte fås till bättre pris.»
Om engelsk musik yttrade sig Hjalmar
Söderberg en gång år 1891 rätt föraktfullt,
och i Ord och Bild 1901 säger han om en
engelsk teaterpjäs, som han icke haft tillfälle
att se, att han gärna hade velat konstatera,
om fiaskot var berättigat — »men med
kännedom om den framgång stycket haft i England
fruktar jag det värsta».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:33:18 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0191.html
