Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hjalmar Söderberg och Ord och Bild. Några randanteckningar. Av Herbert Friedländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrike och fransk litteratur får sina
fiskar varma i Hjalmar Söderbergs uttalanden
om Rostands Cyrano de Bergérac, för vilket
drama han icke kunde uppdriva någon som
helst sympati; författaren kunde han endast
karakterisera med orden: »Han har en fint
skuren penna.» Stycket kan mycket väl tilltala
massan av fransmän och dem, »som icke ha
någonting emot att för ett par timmar efter
middagen försöka känna sig som fransmän».
Han förklarar pjäsens framgång i hemlandet
med att hänvisa till, att premiären ägde rum
under Dreyfuskampanjens hetaste dagar, då
nationens söndrade sinnen fann ett gemensamt
nytt intresse i denna hjältesaga, som förde
bort från dagens strider och märkvärdigt nog
i sig ägde symboler, som både dreyfusarder
och nationalister kunde uppfatta som sina
egna baner.
Under förra världskriget förde Hjalmar
Söderberg en politisk korrespondens med
några av sina vänner; han stod deciderat mot
Tyskland, men framför allt mot våldet och
kriget. I Ord och Bild 1914 talar han om
Strindbergs Fröken Julie, detta drama som
saknar »de två största lifsmakterna, visdomen
och kärleken. — De två största? Ja, vi böra
hoppas det. Så vida inte dårskapen och
hatet äro ännu större.»
Ett par brevutdrag må giva prov på
hans tankar från första världskrigets andra år:
Tyskland segrar och segrar —- och förblöder.
Liksom en gång i tiden Sverige. Heidenstam skref en gång
i vintras något om att »den karolinska andan» hade
återuppstått i Tyskland. Jag fruktar att han har allt
för rätt i det. Arma Tyskland.
Och arma Sverige, om det följer Tyskland.
P. S. Jag blir aldrig glad mera i hela mitt lif, om
inte tyskarna bli utkörda ur Belgien. Det ligger intet
tyskhat i det.
I en intervju från oktober 1915 uttalade
Hjalmar Söderberg sin syn på politiken:
»1914 års idéer» — jag har den äran att känna dem!
De äro inte nya. De gå som ledmotiv genom hela
världshistorien: maktbrunstens, rovlystnadens, våldets
och dumhetens idéer.
Till Georg Brandes skrev han 1919:
Under längsta delen av krigsåren betraktade jag
Tysklands slutliga seger som ett hemskt, men
oundvikligt öde. Den motsatta utgången kände jag därför
som en så oerhörd lättnad — jag hade så när sagt
lycka — att jag ännu inte har hunnit med att sätta
mig in i de nya bekymmer, som den nya ställningen
kan ge anledning till. Men naturligtvis vore det orätt
att förbise dem.
Dessa uttalanden torde giva klart besked.
Hjalmar Söderberg var en fredlig tänkare,
men en kämpande humanist. Till sin vän
Artur Möller skrev han 1911, då denne
övertog Jörgens Figaro:
Mörda med friska tag; mörda dumhet, mörda också
allt för genomskinlig slughet! Men skona människorna,
om det låter sig göra!
Det är då ej underligt, att han i 1930-talets
början med schackspelarens förutseende och
beräkning kunde ana, vad som komma skulle.
Långt innan de flesta vågade viska ordet
»krig», hade han skrivit om det kommande
kriget och Europas olycksöde i privatbrev,
långt före den 9 april 1940 hade han
förutsagt, vad som skulle hända i Danmark ...
När Ord och Bilds redaktör i mars 1937
bad Hjalmar Söderberg om ett bidrag,
svarade Hjalmar Söderberg älskvärt, att han
sällan kunde »hitta på något», men gärna
skulle stå till tjänst, om det kunde bli något.
Carl G. Laurin, som tydligen hört talas om
detta halva löfte, skrev till sin »urtidsvän»,
att han längtade efter att få se Hjalmar
Söderbergs namn »under någon liten
novellistisk situation, där något litet blomlikt och
stämningsfullt ögonblick skildras så att man
blir rörd och sedan också beundrar språket
som af hamradt stål».
På detta svarade Hjalmar Söderberg:
Något blomlikt och stämningsfullt tror jag mig
inte om att skriva numera. — Jag skulle gärna vilja
skriva något till Ord och Bild, om jag kunde. Men
där får man ju inte skriva om det enda, som upptar
mina tankar, och inte skulle det heller tjäna till något.
Då Sista boken inom kort utkommer,
innehållande det väsentligaste av Hjalmar
Söderbergs produktion från de senaste tio åren,
kommer man att kunna övertyga sig om,
hur tiden märkte hans tankar och skrifter.
Allt annat blev likgiltigt vid tanken på det
hotande kriget och de olyckor, som det skulle
föra med sig för vår civilisation. »Det mörknar
över världen» skrev han som dedikation i en
av sina böcker, och 1939 uttalade han i ett
öppet brev till de svenska Spanien-kämparna:
»Varken för oss eller för andra folk finns
det någon framtid, värd det namnet, om de
usla makterna i tiden — Ni har sett dem öga
mot öga! — skulle vinna sitt smutsiga spel.»
Själv fick Hjalmar Söderberg icke
uppleva krigets utgång men framtiden får
utvisa, om den grånade rättskämpens och
sanningssökarens tro var den rätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
