Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Waldemar Bernhards topografiska träsnitt. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Asplund
Klockstapel, Norns bruk.
enings Meddelanden 1933—1934 8cr en visuellt
skarpetsad bild av livet i de gamla kåkarna vid
sekelskiftet. Brunnsviksvistelsen öppnade
säkert hans öga för andra svenska landskaps
kultur och skönhet — mest den svenskt
fattiga. Det var ju den tid då Karl-Erik
Forsslunds Storgården var en väckande appell om
den svenska landsortens levande kulturella
värden.
Den sista delen av Bernhards märkliga
beskrivning av svenska landskap behandlar
Dalarne. Den är i mitt tycke den bästa. Och
den återger i ett mycket karakteristiskt urval
vad han velat komma åt av våra och forna
dagars Sverige. Där är gamla stugor, hyttor,
masugnar, sockenkyrkor och även moderna
industrianläggningar. Bildurvalet ger litterära
och kulturella anknytningar ända från Gustaf
Vasa till Dan Andersson. Där skymta
Stiernhielm, Johan Olof Wallin och Karlfeldt. Man
observerar att vad som främst fångat
konstnärens intresse är de gamla byggnaderna. I
återgivandet av dessa lägger träsnidaren ned
sin själ, och man känner sig säker på att
intet är oriktigt. Med sin vän Lindorm kan
han säga: »Jag gillar gamla plank som skräpa.»
Han är en mästare i att återge valörerna i
gamla husväggar med de finast skrafferade
linjer. Men tolkningen av vegetationens
egenart har han inte orkat med, det blir mekaniskt
handarbete som det som i början av förra
seklet fick det betecknande namnet
»Baum-schlag» och som vi möta exempelvis i
Fahlcrantz målningar. Egendomligt nog har
Bernhard, som i den nyssnämnda uppsatsen visat
ett så utpräglat sinne för den gamla stadens
originella figurer, knappt ägnat något
intresse alls åt det levande staffaget. Det är
byggnadsminnesmärkena, äldre eller yngre,
som få ge hela karaktären åt det Sverige,
som stiger fram i dessa omsorgsfullt arbetade
och med den allra största omsorg tryckta blad.
Det är en mycket lågmäld kärleksförklaring
till ett land. Det är inte Fänriken, som tar
betraktarens hand och frågar: »Säg, kan man
dö för detta land?» Det är den idoge
trästickarens hand, som för järnen i samma anda,
som inte säger något utöver vad motiven
själva säga. Han får fram frågan i alla fall,
och han får inte fram den med ord utan med
två andra material, som sedan urminnes tid
äro ansedda som mycket svenska, järn och trä.
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
