Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Birgittinernas konst och den nordiska unionstanken. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
bildhuggarskola som varit intimt knuten
till den dansk-svenska kungafamiljen och
till Vadstena. Att mästaren någon tid
arbetat i klostret får anses ganska troligt.
Därmed får vår korta visit i klostrets
rika beläteskammare anses avslutad. Den
har visat en anknytning Lübeck—-Sverige
—Danmark som passar väl in i vad vi
eljest vet om tiden.
Vid 1400-talets slut var klosterkyrkan
utomordentligt rik på konstverk. Minst
femtiofyra altaren är kända, många inom särskilda
korskrank, vilka med sina färger och sitt
guld säkerligen gjorde den allvarliga
interiören ganska festlig. Mer än 900
jordagods hörde till klostret. Det var i
sanning en furstlig plats att vistas på. Vi ha
anledning tro att drottning Kristina, kung
Hans maka, hade det mycket bra när hon,
sedan Hemming Gadh erövrat Stockholms
slott, fördes som fånge till Vadstena för
att hållas i förvar hos det unionsvänliga
klosterfolket under två års tid, 1501—1503.
Den äldre tidens skolundervisning
bibringade oss föreställningen att
unionstanken redan på Engelbrekts tid fick sitt
grundskott. Intet kan vara mer felaktigt. Även
om den då
uppflammande nationalismen
tid efter annan ånyo
bryter fram, så löper
unionstanken dock som
en stark röd tråd
genom tidens tänkande.
Historikerna har
länge haft blicken
öppen för vad
birgitti-nerna betytt för
stärkande av
gemensam-hetskänslan mellan
Danmark-Norge och
Sverige. Och
filologerna har med rätta
pekat på vad birgittinerna
gjort för att utjämna språkolikheterna i
våra tre länder. Ty liksom man talar om
birgittinersvenska, så talar man också om
birgittinerdanska och birgittinernorska.
Bir-gittinernas språk var framsprunget ur
praktiken. Men utgångspunkten var den
språklikhet som faktiskt förelåg och som gjorde
att ännu under 1400-talet ett samgående
åtminstone mellan de danska och svenska
språken icke låg utanför möjlighetens gräns.
Det svenska riksrådet kunde därför på
kung Hans tid (1506) skriva till det danska
de märkliga orden: »Betänken väl, aktade
fäder och gode män, att vi alla äro av ett
tungomål och nästan alla fränder till kött
och blod.» (»Tencker till verdigiste verdige
fäder och gode män, ath wij äre alle eth
twngomaall och i thet neste alle sammen
befrwndade till kiöth och blodh.») Är det
icke symboliskt att rådet vid detta
tillfälle var samlat just i Vadstena!
Sedan dess har språken tyvärr gått isär
och vi kunna icke mer än endels göra dessa
ord till våra. Däremot har vi all anledning
att sluta med de ord som den danske
ärkebiskopen Peder Lykke och den svenske
ärkebiskopen Johannes Haquini — tidigare
birgittinermunk — år
1429 begagnade, när
de gemensamt
utfärdade ett avlatsbrev till
förmån för Uppsala
domkyrka. De
bestämde att avlaten skulle
gälla dem »som vid
aftonringningen bad för
fred och god ordning
i Sveriges, Danmarks
och Norges riken».
Orden, som nedskrevs för
mer än ett halvt
årtusende sedan, har 1940
—42 fått en skakande
aktualitet.
Pir it a, Estland.
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
