Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Värmländskt kulturarv. Uppteckningar av Sigrid Kjellin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid Kjellin
koromgång, där kyrkans äldre historia
belyses av prästernas porträtt samt av en
medeltidsmadonna av trä, som med knapp
nöd räddades undan branden. Två pelare
klädda med blå stuck, imiterande
lapis-lazuli, uppbära läktaren med dess originella
tudelade orgel. Från tornet har man en
storslagen utsikt över trakten och den
mångbesjungna Frykensjön.
I grannsocknen Nor berikades materialet av
högre-ståndsföremål, både i Nors prästgård
och Trossnäs herrgård. I den senare står »den
lede Simtrams» sängar som inbjudande
gästrumssängar. Även i Gillberga socken, i
Värmlands Nysäter och i den gamla prästgården, i
arrendatorsgården Hasslerud, Källås, Söpple
m. fl. ställen fanns det gott om
högre-stånds-betonade föremål.
År 1936 hölls auktion i Taserud, nära
Arvika, i Christian Erikssons föräldrahem
Haget, där hans bröder, Karl och Elis, bott
och huserat i alla sina dagar. Bröderna hade
emellertid till sistone beslutat skilja på sina
ägodelar. De voro heller inte få. »Elis i
Tasere» var känd över hela Värmland för
sin samlarmani på gamla skåp och annat
och var dessutom vida omtalad för sin
munvighet och originalitet. På Haget hade han
stuvat in årtiondens förvärv i
fädernegårdens alla upptänkliga utrymmen. Där i
Haget hade de fyra bröderna, alla med
skulpturanlaget i blodet, vuxit upp, Olov, den
äldste, tog första steget ut i världen, och det
blev han som förde med sig Christian till
Stockholm, sedan till Tyskland och vidare till
Paris, dit även Karl och Elis senare reste.
På min fråga, hur Elis redde sig med franska
språket då han var där ute, svarade han:
»Första dagarna hade jag en bok med mig,
men sen slängde jag bort den, då vi som
snickrade ju ändå förstodo varandra.»
Jag bodde ett stenkast ifrån Haget, i
Olovs rediga och trevliga hem. Dagarna före
auktionen skulle jag teckna av de
intressantaste föremålen. Tillsammans med Olov
vandrade jag över till auktionsgården, där
Olov återfann sina modellstolar, som han
snidat i sin ungdom. Jag slog mig först ned
i en hölada, där gamla klockor stodo
uppradade. Där samlades snart en massa barn
kring mina målargrejor, en ko klampade in
och till och med »den sure märra» med föl
kom in ett tag och såg på klockorna. Sedan
blev det för mig att med stol och bord flytta
ut på »skåpgatan», där ett 40-tal gamla skåp
utställts på parad och synades av hugade
spekulanter. Karls röst hördes hela tiden
dirigerande några unga karlar, som från
skullar och lider och ur alla möjliga
dörröppningar buro ut auktionsföremål. Elis gick
omkring och såg ångerfull och frånvarande
ut, det kändes säkerligen svårt för honom att
skiljas från de gamla möblerna, och för att
liksom komma ifrån det hela gick han då och
då och tog sig en tupplur i ett soffhörn.
Alla de på gården hopade sakerna gåvo en
bild av det excentriska Värmland, det var
en brokig saga som här fick sin avslutning,
och folk från hela provinsen tycktes här ha
samlats. Man såg bröderna smekande med
ögon och händer dröja vid ett listverk, som
var vackert och smidigt. De hade kännarens
blick för ett stolsbens linjer, och jag tänkte
på att de själva gjort så utmärkt vackra
möbler som dem jag mindes från agronom
Ove Jensens hem på Trossnäs gård.
På själva auktionsdagen hörde man genom
allas prat ute på gården ideligen
auktions-förrättarens stämma, när han med bred
humor lät sak efter sak byta ägare. Elis
syntes upprörd, skämtsam och rasande
om-vartannat, det gick allt till hans hj ärterötter
att främmande händer bortförde det, som
stått där i 50—60 år. Ibland kunde han heller
inte låta det ske, och så ropade han på måfå
tillbaka saker, som han allsinte behövde och
heller aldrig skulle komma att behöva.
Samtidigt kunde det sorglöst generösa i
värmlandslynnet komma honom att helt plötsligt
utan vidare skänka bort en sak till en
främling som beundrade den. En trappa, huggen
ur en stock, enda förbindelseleden upp till ett
loft, förärades storstilat till en direktör. Vad
gjorde det om loftet blev trapplöst. Det var
inget att bekymra sig om.
Träslöjden tycks sen gammalt ha varit
omhuldad i Värmland och utom denna
träslöjdande brödrakrets har jag i många socknar
påträffat duktiga snidare. Vid Eldansnäs, i
Långserud, bor en jordbrukare, som på lediga
stunder snidar Kristusbilder, flickhuvuden
och djurgrupper, ett gott arbete av en stilla
försynt man, vars hela strävan tydligen är att
skapa något själv och att komma ett stycke
bort från verklighetens enahanda. I en annan
socken bor en skogsarbetare, som skär
tjuvskyttar, och ibland få också filmstjärnornas
porträtt, efter illustrerade tidningar, ge
uppslaget till en träskulptur. En tredje,
verkmästaren vid Sälboda, har specialiserat sig
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
