Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Värmländskt kulturarv. Uppteckningar av Sigrid Kjellin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värmländskt kulturarv
på porträttreliefer av Ibsen, Shakespeare m. fl.
samt dessutom snidat speglar och möbler.
Även i sådana ting kan man spåra
värmlänningens fantasi.
Järnskogsbygden har ståtliga och
egenartade gamla skåp, varav ett finnes på
hembygdsgården, tillverkat av snickare Måns i
Fjuserud på 1800-talets mitt. »Näs-Ola» var
även en sådan skicklig snickare, som brukade
tillverka »helfranska» dörrar och fönster.
Av honom fick snickar Koppfelt lära sig detta
krävande arbete. Snickarmästare Nils
Koppfelt i Koppom är ett namn, som står sig långt
utanför hans hemtrakt. De runda, med rika
inläggningar försedda »Koppfelt-borden» ha
blivit kända vida omkring. Ett finnes också
att beskåda på Värmlands Museum i Karlstad.
De gamla, vackra bröllopskistorna och
bröllopsskåpen, med båda makarnas namn
inuti dörrarna, med datum och år samt en
krans eller blomslinga runt omkring, kan man
träffa på i de olika socknarna, och alltid får
man en känsla av att detta är släktklenoder,
är bondefideikommiss, som bör stanna på
gården och ej komma på
spekulationsmarknaden.
Mången rolig episod utspelas, då man
kommer vandrande till någon avlägsen stuga. Då
kan man kanske till en början avspisas med:
»här säljes inget». Man skyndar sig förstås
med svaret »här köpes inget», och så kommer
man snart till bättre förståelse med varandra.
Har man då redan hunnit teckna av en del av
grannarnas föremål, är det den bästa
rekommendationen. Det inger förtroende, att de
vågat släppa till sitt, och så väcks kanske en
önskan att visa, att man själv äger något ännu
märkvärdigare. En gång kom jag till en stuga
med frågan, om det fanns något gammalt att
teckna av. »Här finns inget annat gammalt
än göbben, om hon vill teckna av honom»,
svarade den skälmaktiga unga hustrun.
»Göbben» befanns ej alls vara gammal och ej
oäven heller, men i den stugan blev det mera
prat än arbete. Vid ett annat avslutat besök,
där skåpet blivit avmålat, blev gubben
förtjust i akvarellen och ville behålla den. »Ho
får gärna ta de gamla skåpe, bare jag får den
fina tawla», sade han. Men skåpet fick stå
och gubben fick en kopia av »tavvla».
Målar-glädjen stimuleras och ökas ofta, då man
påträffar furuskåp, vilkas dörrfyllningar prytts
med blommotiv av graciös sirlighet eller
kanske målats av en stelare, stiliserande hand men
ändå vittnande om säkerhet och egenart.
Smörask hopfogad med rottågor.
Nyeds härad.
En bild av en kappsläde i rokoko med ännu
bevarad blombård på utsidan gav särskild
fart åt minnet och fantasien, då jag vid
hemkomsten på kvällarna till mina tillfälliga hem
brukade visa målningsresultaten. De gamla
började då gärna berätta om kappkörning
hem från kyrkan med dess äventyr och
övermod. Det talades särskilt om alla förberedelser
till julen, tillagning av palt och korv,
lutfiskens nedläggning, bakning av lussekatter,
julkusar och annat julbröd, om ljusstöpning
och andra bestyr. En smula övertro lever
ännu kvar, tomten kan ibland göra besök i
ett stall, om hästarna där äro välskötta, ty
tomten visar sig aldrig i ett illa skött stall,
men om husbonden är god mot sina hästar,
då kan han på morgonen finna hästarnas
svansar och manar flätade i fina, smala
flätor. En och annan säger sig ha sett en liten
tomte försvinna just som han kommit upp
på skullen eller öppnat stalldörren. För min
del undrar jag om inte dessa syner ha kommit
av låg lyktbelysning, av det irrande, flyende
skuggspel, som uppstår, då man bär en lykta
i handen. »Tallemaja» har också visat sig för
en del folk. Hon är den gäckande, skrattande,
sinnesförvirrande »skogsråa», som ibland visar
sig i skogsgläntan eller rusar över vägen,
just då man skall passera. Hon skimrar i
rött och grönt och gör hemfärden till gården
osäker.
Västra Ämtervik är en ståtlig, bördig
bygd, och rik synes trakten vara, den inger
trygghet och förtroende. Gästgivaregården
Berga är ovanligt välskött av familjen
Jonsson, som innehaft den i många år. Sonen
i huset har nedlagt stort intresse för ortens
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
