Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Et nordisk kunstnerlynne. Camilla Collett födt Wergeland. Av Signe Svanöe Petander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Et nordisk kunstnerlynne
Kedjad vid livet min stav jag bär.
Rolös kring världen jag ledes.
Längtar dit, där jag icke är.
Främmande allestädes.
Lenger mot öst finner vi disse anlegg og
stemninger drevet ut i sin ytterste
konsekvens i Runar Schildt’s tragiske död for
egen hånd. Men i det öyeblikk man ser den
finlandssvenske forfatterens psyke ved siden
av Camilla Colletts, kommer hun i ny
belysning. Det kan se ut som om også hun hörer
til »de trette», de overfölsomme og sky
naturer med fatalistisk svartsyn, for veke til å
stå imot virkeligheten. Det kan se ut sånn i
hennes Heine-beundrende ungdom, da
livs-gleden slokner hos henne. Alt det forfinede
hos henne kunne også tyde på det. Men den
lette skikkelsens eteriske skjönnhet, det var
morsarven, også det mimose-aktige. Hennes
fars slekt satt på bondegårder i Sogn, kanske
gjennom tusen år, for det vi vet. Det virker
ofte komisk når sjåvinismen dundrer på
vikingskjold og synger om »den edle, gjeve
odelsbonde, trofast og sterk som Norges
ur-fjell» og i den stil. Men her er det ikke til å
komme forbi. Hvor har Camilla Collett den
merkelige kraften fra, som alltid igjen får
henne til å reise sig? Som gjör at hun ikke
kan knuses, tross det mörke innslag i lynnet?
Minner det ikke mest av alt om den nordiske
bonden med sin seige utholdenhet, hamret
fram av et ugunstig klima — han som aldri
gir opp, men plöyer og sår, plöyer og sår,
helt til döden slår redskapet ut av hånnen
hans.
Men hva de har /elles, alle som er nevnt her,
det ligger i Hans E. Kincks ord når hannevner
Henrik Pontoppidans Lykke Per som »den
hjemlige, evig gyldige representant for den
blonde rase, som er dömt til å gå med
selvfortærende tanketroll». Og han taler om »en
speciell blond svakhet; . . . det
refleksjonshen-faldne, . . . den ckte melankoli». For å si
det på dansk med Oehlenschlæger: »Hin
Nordens mørke Mø Melancholia.» Sett utenfra og
på avstand blir det til: La mélancolie des
races barbares, som Flaubert så elskverdig
uttrykker det.
Når folk hörer om berömte böker de ikke
har lest, gripes de av en viss uro. Det er ikke
spor farlig i dette tillfelle. Familien
Wergelands samlede verker er ikke av de böker man
»må» ha lest; for der snakkes ikke meget om
dem. Men tro ikke derför at vi kan unnvære
dem. De inneholder disse menneskers vesen lik
et beger som omslutter et kostelig fluidum.
Hölder man det opp mot lyset, funkler det
og slår lyn som edelsten, alltid like blankt
og levende, — runnet av norsk, av nordisk
jord.
Camilla Colletts dagböker og brev ble först offentliggjort lenge efter hennes död. De er i fire bind:
1) Optegnelser fra ungdomsårene (1926)
2) Breve fra ungdomsårene (1930)
3) Frigjörelsens år (1932)
4) För brylluppet (1933)-
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
