Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Ljungquist. En modern novellist. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
boken n:o 2 Släkten står på trappan rör sig
med stor personal utan figurer av större
intresse, även om där finns en del någorlunda
roliga eller markanta typer som centralfiguren,
den kraftfulla 80-åringen fru Henriette. En
gammal fördold familjetragedi ger spänning
åt ett par sidor. Men i det hela är denna
roman den minst ljungquistska utan så
mycket av de andras poetiska skönhet.
Ljungquist kan nog modellera människor,
men för att ge sitt bästa måste han i regel
fylla dem med sitt djupare stämningsliv.
Jag skall då med samma visa på
svagheterna i hans konst för att sedan så mycket
mer förbehållslöst kunna dröja vid dess
sällsynta skönheter. Redan den yttre
detaljrikedomen kan bli besvärande. Vem bryr sig
t. ex. om att hålla reda på alla rummen osh
deras inbördes belägenhet på gården
Vomme-näs ? Här tycks författaren vara alltför
beroende av sin verklighetsmodell. Men också den
så besjälade skildringen av det inre livet kan
förlora sig i en djungel av psykologiska
subtiliteter hos de ofta nog så krångliga
människorna — subtiliteter »så hopplöst fintrådiga
och förgrenade att de ej kunna följas av ord»,
säger författaren en gång. Slikt må ha
psykologiskt intresse att fastställa, men
konstnärligt förringar det verket. Och detsamma
gäller om hans inlevande i alla årets och
dygnets naturstämningar. Det kan bli ett
översvallande konturlöst för mycket, där de
många vackra orden tunnas ut och deras
suggestiva kraft avmattas. Även denna
»djungel» undanskymmer då alltför mycket
berättelsernas arkitektur.
Handlingen i debutboken av 1933
Ombyte av tåg är emellertid klarare konturerad
och mer dramatiskt åskådlig än de senare
romanerna. Den är enkelt uppbyggd: en ung
man träffar under en tågresa sin första
älskade, den han inte på länge hört av, en
frank och frimodig, förträffligt tecknad
modern flicka som under tiden av trots och
bittra omständigheter kommit att leva ett
äventyrligt liv. Också den unge mannen har
en del bakom sig. Men i grunden äro bagge
oklanderligt själsfina människor, och när de
nu oförhappandes träffa varandra vid en
station, känna bägge vad de aldrig upphört
att känna. De försumma med flit tåg efter
tåg, komma varandra närmare och närmare
och — tillbringa en strålande lycklig dag.
Men i bakgrunden lurar tragiken: det »okända
bagage» som denna flicka bär på, är intet
mindre än den vissa döden inom kort tid,
och då »Kim» vill ha sin »Guje» med sig på
sin tilltänkta tropikresa, måste hon tala om
det. Läsaren förstår först nu, men det dystra
medvetandet har hela tiden likt ett fördolt
mollackord legat under Gujes käcka och
ömma jargon, som därav kommer i ny Och
gripande belysning. När till slut de två
skiljas vid hennes tåg, gör avskedets skenbart
vardagliga och osentimentala förlopp dubbel
verkan. Hon lyfter sin hand: hej Kim! Och
han svarar: hej Guje!
Hon skymdes bort av människorna som stodo där.
Hon reste sig på tå, men det hjälpte inte. Men nu
höjde hon rosenbuketten högt över deras huvuden
och viftade med den. Jag såg inte Guje, jag såg bara
den där rosenbuketten över de andra människornas
huvuden.
Så är det inte mer.
Sin andra litterära framgång, efter min
mening t. o. m. större än den första, vann
Ljungquist med sin tredje bok En dörr står
på glänt, där han visade sig som en novellens
mästare. Ett litet knippe småstycken med
raffinerad uppbyggnad och en lyrism, som
först här framträdde som det den är: Walter
Lj ungquists förnämsta poetiska insats, vare
sig det gäller färgrikt stämningsladdad
miljöteckning eller rent själslig förnimmelse.
Här är »Godnattskyssen»: slutuppgörelsen
mellan en gift kvinna och den främmande man
hon älskar förmedlas till läsaren genom
damens minderåriga barn, som inte ha en
aning om vad det betydde då »farbror Ture»
kysste en av dem med hälsning att den kyssen
skulle gå vidare till modern — »sen är det
ingenting mer». Med stor finhet och små men
högst åskådliga medel visas den smärtsamma
resignationen och innerligheten i denna
nödvändiga brytning mellan två tydligen själsfina
människor, vilket även den äkta mannen
tyckes känna till. Barnen ha sett tårar i
pappas ögon innan han på söndagskvällen
reste in med båten till sin stad. Det är mycket
i denna historia vi ej få besked om, ty vi se
den nästan blott genom barnens uppfattning.
Inte ens hur långt »förhållandet» gått; det är
alls icke säkert att det gått till det sista,
snarare motsatsen är trolig. Ej heller få vi
veta varför det avbrytes just nu. Men med
detta outsagda och fragmentariska, som
lämnar så mycket åt våra gissningar, blir novellen
blott ytterligare verkningsfull. Och den dova
sommarnattsluften över villan i skärgården
sammangår med ödesstämningen mellan män-
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
