Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Ljungquist. En modern novellist. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Ljungquist
niskorna på ett för diktaren högst betecknande
sätt.
Samma raffinerade uppläggning har
novellen om den unga fru som med sin älskare
rymt ut till någon avsides badstrand, där de
dölja sig undan människorna. Då och då
måste de äta på ett pensionat, och en dag
kommer på kort besök en herre som tycker
sig känna igen damen och frågar värdinnan
om hon inte är den och den. De två skratta
åt detta löjliga misstag, men värdinnan blir
litet stel mot dem i sitt sätt. Så en dag har
radion sagt att man efterlyste makan till
en svensk konsul, som störtat i en ravin i
Schweiz och vars döda kropp hittats av en
hans vän, som följt honom — just den herre
som nyligen här å pensionatet gjort
värdinnan den besynnerliga frågan. När de två
älskande hört det, prata de just inte längre
om vad som helst utan »gå tysta hand i
hand som ett par barn». Men verkligheten
omkring dem är bara den samma som alltid . . .
Denna historia hade kunnat berättas på
vanligt enkelt rättframt sätt; då hade den
gjort så lite intryck som en sensationsnovell i
en enklare veckotidning. Och ändå är inte
ens den raffinerade uppläggningen dess finaste
trick. Dess största poesi ligger i dess
stämningsverkan. Allt är konstfullt sammangjutet:
den dova sommarstillheten över strand och
hav med suggestiva utblickar, de två
älskandes ständiga ängslan att upptäckas av
människorna, deras sätt att i sällskap tyckas
ogenerade genom forcerad munterhet, deras
försök till självbedrägeri, slutligen deras så
ytterst diskret antydda samvetsskrupler
särskilt sedan de fått veta den hemska nyheten
— och hundra små detaljer, tecken på det
som försiggått men som aldrig direkt uttalas.
Fullkomligt mästerligt ges genast
berättelsens situation och stämningsläge; jag kan dock
blott anföra några punkter:
Vi lämnade vår frukostdisk och gick ut. Jag
stannade nedanför farstubron och tände en cigarrett och
såg på molnen som låg över havet, medan Harriet
satt på trappan bakom mig och tog på sig sandalerna.
Hennes nakna fötter var ännu lite för ömtåliga för att
kunna uthärda de små vassa stenarna och de
bränn-heta klipporna. När vi kom till sandstranden brukade
hon stanna och ta av sig sandalerna och gå barfota
för att få njuta av sandens varma mjukhet.–
Jag hörde måsarnas skrik i denna heta och vindlösa
och grå stillhet.–Jag kunde inte se någon levande
själ någonstans men jag hörde någon ropa långt borta.
Alla de detaljer som sedan utpenslas bli i
denna novell ej likgiltiga. De ingå inte bara
i det starka verklighetsintrycket utan i den
poetiska totalstämningen och bidraga till
den.
Slående framträder motsvarigheten mellan
det själsliga och »atmosfären» kring detta i
novellen om problembarnet Marie-Louise.
Här säges t. o. m. direkt att det slocknande
ljuset över trädgården liknade uttrycket i
hennes ögon — »något smygande hotfullt
över den giftigt grönlysande himlen — ett
ofattbart och ängslande liv i trädgårdens
dunkel medan regnet föll och föll». Man höre
även här novellens anslag, då de samlade
syskonen var på sitt sätt strax från början
äro ängsligt påverkade av det som de sett
hos den lilla med hennes oförklarliga
inflytande över dem alla:
Vid tiotiden den kvällen mörknade det hastigt.
En gulaktig skymning drog oväntat snabbt genom
rummet.–Vi hade under två timmar varit
alldeles ovanligt tysta.–Den nästan onaturliga
stillheten de närmaste timmarna hade gett ett
besynnerligt och främmande och spänt uttryck åt ansiktena.
Alla äro utomordentligt känsliga, de låtsas
läsa men göra det ej, de tala förstulet, ty —
»Marie-Louise hade varit i sitt rum» sedan
föräldrarna gett sig i väg. Så fortskrider
kvällen, mörkret djupnar ute i trädgården
där prasslet blir ett mångstämmigt brus, när
regnet kommer och gör allt levande men
med ett »ofattbart och ängslande liv». Jag
återkommer till Marie-Louises lilla gestalt;
här skall blott påpekas, hur detta barns
sinnestillstånd liksom översättes i naturpoesien och
för de andra blir till osynlig ångest i luften
omkring dem och överallt i huset. Litterärt
tänker man härvid både på Ola Hansson och
Maurice Maeterlinck, och dock är det
Ljungquist och han allena.
Nästan lika förtrollat stämningsladdad är
historien om den som vaknar klockan två
på natten och plötsligt måste tänka på sin
hustru — »hon fanns inte här», hon tillhörde
något ohjälpligt förgånget. Han stiger upp
och öppnar fönstret denna »fuktigt kvava
och mycket mörka sommarnatt i en villa
vid havet». I känsla av sin ensamhet med
havet och natten kläder han emellertid på
sig och går ut.
Över den förvildade trädgårdens bisarra mörker
fick jag syn på nattmolnen över havet. De närmaste
molnen var mörka och tunga och gick mycket
långsamt och lågt, medan det annalkande dagsljuset långt
bortom horisonten belyste de överst liggande och kom
dem att glimma på ett gåtlikt och egendomligt ödsligt
sätt.
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
