Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Ljungquist. En modern novellist. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Ljungquist
över skuldran. Var det för att det var sommar och
vackert och ljumt i luften? Så slog klockan i
kyrktornet halv nio, och slagen dallrade över den lilla
staden genoin lövsus, svalskrin och blomdoft in i alla
öppna fönster mellan fläktande gardiner, in i stilla
rum under låga, vita tak med flugnätsinhöljda
ljuskronor och in på alla gränder och kvällstysta gårdar.
Egentligen var det som sagt först novellerna
som gåvo oss denna miljölyrik. I de senare
romanerna blomstrar den yppigt och där
framträda stundom svagheterna: det alltför
omständliga och mångordiga ältandet med
stämningsingredienser, som till slut blir
svulstigt och som noga motsvaras av
spindelvävs-tunt utdragna psykologiska subtiliteter.
Lättlästa äro dylika sidor inte. Men i regel
är Ljungquist lika fin psykolog som lyriker
där de tu äro ett.
Den korta novellen ger bättre tillfälle än
romanerna till den sinnrika uppbyggnad som
är ett kännemärke för Ljungquists konst.
Med dråplig skicklighet genomföres den i
Bitter bilaga, som berättas av en vansinnig
inifrån hans sjuka medvetande. Berättaren
sysslar dels med verkliga personer, dels med
en helt och hållet inbillad kvinnofigur och
sina mer eller mindre dramatiska relationer
till henne. Men genom den själssjukes
inbillningar kunna vi hela tiden i otaliga små drag
avläsa det som verkligen tilldrager sig. Någon
direkt fingervisning att mannen hamnar på
dårhus få vi ej, men emellanåt talar han om
vissa besynnerliga »herrar i vita rockar».
Med ljus och fördomsfri, ibland lätt
humoristisk intelligens dirigerar diktaren sitt
människogalleri. Som jag redan påpekat, bli
vissa av hans många figurer nog krångliga
och invecklade när han är på det lynnet.
De flesta annars som i livet obetydliga, men de
tala alltid naturligt sitt eget språk och man
ser dem mer eller mindre tydligt innan man
glömmer dem. Några glömmer man icke,
och särdeles vissa kvinnofigurer äro rent
utmärkt uppritade.
Det gäller redan om Guje, den
levnadslustiga och dödsdömda käcka hjältinnan i
debutromanen, som ännu står i helt rationellt
dagsljus. I novellerna finns det kvinnor,
fyllda med den ljungquistska mystiken.
Här är den rent geniala bilden av barnet
Marie-Louise, vars lilla brådmogna själ märkts
av den ytliga och fåfänga moderns elakhet mot
fadern. Ensam och tragisk, sluter hon sig
inne i sig själv, men hennes suggestiva makt
är så stor att hon den ödesdigra kvällen helt
behärskar de vuxna syskonens föreställnings-
krets — överallt se de Marie-Louises allvarliga
ögon sådana de varit när hon lämnade dem
och gick upp på sitt rum. De förnimma
hennes »tunna lilla röst».
Hon såg och hörde allting. Det hände att hon
anade sig till saker och ting som aldrig uttalats. För
oss äldre syskon hade hon alltid varit en liten
obegriplig företeelse. — Det fanns en mur av ensamhet
omkring henne, och vi kunde inte komma igenom
den. Jag såg den där känsliga munnen och den där
buktiga pannan som dolde så mycken egensinnighet
och trots och–ofattbar hängivenhet för det som
fanns i det här gamla huset och i den här ovårdade
och vildvuxna trädgården–det pinade oss att
veta att Tilda fick gå in till henne fast inte vi fick.
Tilda är jungfrun som ensam har barnets
tillgivenhet. Marie-Louises sorg beror bland
annat därpå att den svage fadern avstått till
modern all rätt till deras hem, som barnet
älskade. Hon har anat sig till sin visshet
därom och talar med ingen.
Efter den nya chock hon erhåller då
föräldrarna komma hem halvberusade och glada
lämnar hon dem och det heter till slut:
Vi följde alla med ögonen den ensamma och gåtfulla
lilla varelsens steg tills hon försvann där uppe. Hon
vände sig inte om. Strax efteråt hörde vi tydligt att
hon reglade sin dörr.
Marie-Louise var åter i sitt rum.
Att ett barns abnorma känslighet till den
grad behärskar sinnesstämningen hos de
vuxna är möjligen en konstnärlig förstoring.
Och man vill också betona: en konstnärlig.
Motsvarigheten mellan människornas dova
ångest och hela rumsinteriören och det
susande regnmörkret utanför märkes i talrika
enskildheter, i det sätt varpå de olika
syskonen reagera. Man borde kunna översätta hela
denna novell i musik.
En ungflicksfigur av annan art är den
fantasirika sextonåring, som i
sommarnattsdunklet stiger ut i skogen, dansar, skrattar
och hytter med fingret åt någon inbillad
person. En samling lösa hästar springa
omkring henne i cirklar, galoppera sedan på
lek emot henne i vilt språng medan hon står
alldeles rak och stilla — vilken gratiös och
spontan cirkus fjärran från människorna!
Systern, som i hemlighet ser på, tycker sig
vara en tjuv som »stjäl hennes ensamhet».
Historien innehåller mera, men som ofta hos
Ljungquist får man inte riktigt besked utan
etsningens konturer förlora sig i artistiskt
dunkel. Det hela tycks till slut på något
sätt vara nonsens — ändamålslöst och
förtjusande nonsens (»Gunilla och hästarna»).
18—Ord och Bild 51 :a drg.
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
