Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Ljungquist. En modern novellist. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
En ypperlig, helt åskådlig figur av mera
realistisk art är den sträva värdinnan på en
småländsk gästgivargård, tydligen generad
att ej säga chockerad av sina stockholmska
gästers i hennes tycke väl frivola påklädnad
och sätt. När hon med sin lantligt robusta
religiositet en gång apropos något som hänt
just har sagt att det vittnar om Guds
allvetande vishet och kärlek, reser hon sig från
sin stol, fångar »med oväntad snabbhet» en
fluga, betraktar den »med bister
tillfredsställelse», avlivar och skakar bort den. Detta
skall förmodligen mindre vara ett ironiskt
bidrag till en teodicé i allmänhet än till
fruntimrets karakteristik och genomsnittets
logiska inställning (»En dörr står på glänt»),
Ett älsklingsmotiv för mycken stor
kvinnoskildring har varit att ställa en hård, stolt
och passionerad typ upp emot en vekare.
Volsungasagans Brynhild och Gudrun,
Nibel-ungenkvädets Brunhilda och Krimhild ha
påtagligen återspeglats i senare dikt, i Ibsens
Hærmændene paa Helgeland, ja som
moderna figurer i Hedda Gabler. Denna lockande
kontrastverkan tjusar även vår Walter
Ljungquist som — fullt självständigt — skapat ett
dylikt par och därvid åstadkommit sin
yppersta kvinnofigur: Bodil Huber i »Resande
med okänt bagage». Hon är en dylik resande,
och fullt klok på henne blir läsaren inte.
Diktaren varken kan eller vill — tycks det —
förklara detta irrationella; livet förklarar det
ej heller. Denna unga världsdam med sin
inre våldsamhet är en ödesmärkt människa.
»Född till olycka som fåglarna till att flyga»
enligt den kända sentensen. Överlägsen och
charmfull ännu i sitt aristokratiska hån,
framträder hon i hög grad tilldragande för män,
och ehuru det är hennes vänliga och mjuka
väninna som blir föremål för »hjältens»
ömma låga, antydes med riktig
människokännedom, att Bodils magnetiska väsen under
viss förutsättning kunnat vålla störningar
i hans kärlek till den andra — visserligen
praktiskt ofarligt och i svaga ansatser, men
ändå!
Följande skildring sammanfattar mycket av
hennes väsen:
— — Bodil Hubers överlägset satiriska humor,
vars svala nonchalans på ett nästan furstligt värdigt
sätt avspeglades i hennes långa och smala och
fin-tecknade ansikte. Jag glömmer inte den obeskrivliga
blandning av högdragenhet och vänlig ironi och
leende tolerans som glittrade i de här ungdomligt
klara och osentimentala ögonen, när hon med
föraktfullt krökta läppar och högburet huvud och förnämt
vidgade näsborrar och med vårdslöst eleganta vrid"
ningar på ratten lätt och lekande touchade kurvornas
vägkanter. —
Här fattas blott den »kaméaktigt skurna
profilen» och det slängande blonda
pagehåret. I nyss citerade seen kör hon bil som
lek; hon gör det annars i rasande fart för att
döva sin ångest — ångest för vad? Det få
vi knappast veta! Kanske för sin medfödda
disharmoni, kanske för sin själs ensamhet.
Åtminstone är hon så svartsjuk, icke på
sin väninna utan om sin väninna på dennas
beundrare, att hon en gång gör en desperat
ansats att förföra honom, hon, denna
högdragna Dianatyp. Hade han nappat på kroken,
skulle hon säkert ögonblickligen dragit sig
tillbaka, och hon går till väga så otympligt,
att varken han eller läsaren riktigt förstår
hennes uppförande.
Ty här finnas dramatiska uppträden som
endast utspelas invärtes, icke i det yttre,
ehuru det någon gång är alldeles på vippen.
Så när väninnans älskade lyfter piskan mot
Bodil och denna likaledes utan ett ord blott
ser honom stint i ögonen. I nästa ögonblick
har deras uppsvällande hat åter sjunkit
undan. Men nu veta vi att det finns hos
bägge och säkert har funnits innan vi förstodo
det. Dock, djupt och konstitutivt är det inte.
Hos Ljungquist som i verkligheten blir känslan
ofta endast tillstymmelse, impuls, bubblor
som stiga och brista. Framför annat är han
ju det omedvetna eller halvmedvetna
själslivets tecknare. Hans Bodil är också
synnerligen sammansatt. Ett ögonblick pladdrar
hon okynnigt som en skoltös, strax efteråt
ger hon luft åt grymhetsinstinkter som
fördärva humöret för andra.
Och slutligen — det hemlighetsfulla i
Bodils och prästen Finns besynnerliga passion
för varandra, som antydes mot en gåtlik
bakgrund av något förgånget, varav läsaren
ej får del. Sin naturliga utlösning uppnår
denna passion först i stunden före hennes
självmord, och hon har då själv bett honom
därom sedan hon i fem år vägrat att bli hans
hustru. Varför, varför? Det tar hon med sig
i graven, författaren bryr sig ej om att gissa,
vi göra det ej heller. Men så mycket tror jag
mig förstå att »den aura av ensamhet» som
ligger omkring den högst personligt tecknade
prästen Finn, den har bildats av hans outlösta
kärlek till den gåtfulla döda.
Bodils komplementfigur, den lekfulla, mjuka
och glittrande Ronny, glömmer man inte
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
