Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Ljungquist. En modern novellist. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Ljungquist
heller. Hennes och hennes älskades kärlek
kommer som en blixt vid första ögonkastet,
och hur den nödvändigt och oemotståndligt
växer sig stor i deras inre, skildras magistralt.
Man dröjer här vid ett antal små tjusande
enskildheter.
I författarens senaste bok »Vandring med
månen», som är betydligt lättare skriven
än de förra, finns en i ännu ljusare och lättare
akvarelltoner skisserad kvinna: den friska
och livshungriga sjuttonåringen Pia, som
under en pittoreskt innehållsrik vecka lockar
en likasinnad grabb, nittonåringen Dan, ut på
rymmarestråt med ett resande teatersällskap.
Därvid uppleva de en lustigt brokig samling
människor. När de börja, se de nymånen som
en tunn blek skära, och Pia niger tre gånger
och önskar något i tysthet. Som naiva
pojkar ofta tycks heller inte denne i början
förstå mer än endels, men när »månvandringen»
är slut efter sju dagar, har det gått upp för
honom till bådas fullkomliga belåtenhet.
Det är lekande och »lätt» men ingalunda
lättfärdigt, ty dessa två unga, som i historiens
början äro sven och mö men till själ och
kropp bristfärdigt fulla av vårens rikedom,
skänka åt varandra något av den
ungdomskärlekens evinnerliga skönhet som skimrar
över den stora diktens berömda mycket unga
kärlekspar, fast Lj ungquists lilla roman inte
ger patos utan gratiöst skälmeri. Känslan är
inte mindre äkta för det, de två skola ej
glömma varandra. Rent förtjusande är den
avgörande nattliga seen, då de först skola
sova i var sitt rum; jag anför inledningen:
Han släckte ljuset.
— Go natt, hörde hon han sa. Sov gott.
— Go natt, svarade hon.
Sen blev det tyst en stund.
— Slick, slick på örat! sa han där inne.
Hon blev så glad att hjärtat hoppade till.
— Raring! skrek hon och satte sig upp i sängen och
stirrade ut i mörkret. — — Hon la sig ner igen och
låg där och log i mörkret.
— Raring tebaks! hade han svarat.
Och de log båda och stirrade ut i dunklet.–
— Dan! ropade hon svagt.
Han spratt upp med bultande pulsar.
— Ja! svarade han oroligt.
— Jag bryr mig inte alls om honom, sa hon.
Hon tassar in till Dan halvt i skratt, halvt
i gråt; inför honom är hon, ja — »jag vet
inte vad det är med mig. Jag borde hata
dig . . .»
Men i stället — dräpas hans »hämningar»,
hon blir hans och börjar sitt skälmeri:
— Pias näsa hälsar till Dans näsa, sa hon och
rörde först vid sin, så vid hans näsa med ett pekfinger.
— Tack, sa han.
— Pias fot vill hälsa på i Dans hand, sa hon och
kom sakta trevande med en liten naken fot.
Han låg med Pias nakna fot i sin hand.
— Vad är klockan? sa han.
Hon såg på sitt lilla armbandsur.
— Tio minuter över tre.
Sen började fågelkvittret ute i träden.
Diktaren visar samma betagenhet inför
den sensuella charmen hos kvinnans fot —
»ett par nakna, Iena små fötter snuddade
vid hans med tår som rörde sig och var fyllda
av ensamt, obegripligt liv» — som inför den
ungflicksaktiga själsliga friskheten eller inför
den ofördärvade pojkens blyga tafatthet.
Dan och Pia skiljas efter de sju dagarna,
men läsaren unnar dem hjärtligt att snart
ses igen och uppleva mycket mera.
Walter Ljungquist är då en diktare som
insuger tillvaron med alla sinnen och på detta
sätt tydligare än andra förmedlar det själsliga.
Hans böcker äro fulla av de tusen realiteternas
myller, som ger ett mycket pålitligt
verklighetsintryck. Han äger en intelligent syn på
människorna sådana de äro, men deras
ideologier och partitaganden o. s. v. befattar
han sig aldrig med; hans böcker ha så till
vida varit tidlösa. Mest drages han kanske
av hemlighetsfulla sammanhang, faktiska
eller rent själsliga samt av den överväldigande
stämningskönheten i landskapet eller annan
miljö, som han återger med sådan konstnärlig
styrka. Av sin realism gör han då praktfull
romantik. Särskilda drag, som man kunde kalla
romantiska, finnas också hos hans människor.
När t. ex. debutromanens hjälte skall rymma
hemifrån för beständigt, känner han det
egendomligt, att därhemma skall dagen gå
och kvällen komma som vanligt utan honom;
mamma skall ligga på soffan med samma
detektivroman, systern skall göra det och det
utan honom. Från tåget ser han sin stad
försvinna — som han tror för alltid; den är
honom ej längre likgiltig. Rådhustornet ser
han som en sista hälsning —■ så är det borta.
Sakernas eget vemod, la mélancolie des choses
passées. Men melankolisk är grundstämningen
hos denne diktare ingalunda. Även när han
plockar fram ur själarna deras dunkla
hemligheter, ser han med unga och friska ögon
på livet och jag tror att vi av honom kunna
vänta oss stora ting.
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
