Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Georg Brandes’ och Oscar Levertins inställning till judendomen. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ej tog sig litet till vara, men han var på
sätt och vis naiv och därtill ofantligt
egocentrisk. Han var orädd och utmanande, han
älskade striden — men tog mycket illa emot
slagen. För egen del har jag alltid tyckt det
varit smått av oss andra att icke tillåta de i
anden stora, författarna, själasörjarna,
ledarna, givarna med ett ord, att vara behäftade
med personliga fel och brister och dock kunna
beundra dem likafullt i deras verk. Det är
sällan en stor mans karaktär och gärning
täcka varandra. Låt oss söka honom i verket
och döma honom efter detsamma. På så sätt
slippa vi många missräkningar!
Någon parallell mellan Georg Brandes och
Oscar Levertin är icke lätt att uppdraga, de
hava mycket gemensamt -—- men ofantligt
mycket som skiljer.
Oscar Levertin kom till världen tjugo år
efter Brandes. Judarna i Sverige hade för
länge sedan skaffat sig en aktad ställning i
svenskt samhällsliv, och det levertinska
hemmet hade den dåtida prägeln inom Stockholms
borgarklass, det var enkelt och gästfritt samt
därtill ovanligt konstnärligt betonat — endast
ekonomien var bekymmersam. Konsthandeln
i slutet av århundradet var i vårt land föga
lukrativ, och en verklig dyrgrip kunde endast
försäljas utrikes. Dessutom skämtades det
med att vår far, Wilhelm Levertin, ogärna
skilde sig från de vackraste föremålen i sin
affär.
»Ofrom och from» heter det i den vackra
dikten Fader, och det var endast hos
mormodern, fru Rebecca Davidson, som de gamla
judiska sederna höllos i helgd. I december
månad föreföll det mig som barn som om vi
firade två jular, när Schanucka-staken
tändes hos mormor på Drottninggatan och
granen hos farbröderna på Skeppsbron. Besöken
i synagogan inskränkte sig för vår far till
Försoningsdagen, judarnas största högtid, då
han med sina söner begav sig till templet,
och Oscar upptog ej sedermera dessa
sporadiska besök, men han ägde en religiös, en
djup natur, och han dolde aldrig att han
hängde samman med det judiska folket och
dess tragiska öde, som befruktade hans
fantasi. I Legender och Visor förekommer ju
redan en cykel med judiska motiv, som han
skrev då han låg och skötte sig i bröstorten
Davos i Schweiz och för vilken han bad vår
far sända honom Gamla Testamentet. Och i
inledningssången till Salomo och Morolf
sjunger poeten:
Själv är jag väster- och österland.
Följeslagerska vardt du mig sen,
hur sig än vände mitt roder.
Mer för mitt hjärta än någon vän,
närmre än fader och moder,
närmre än bruden tryckt mot mitt bröst
ständigt var du mitt sinne,
bikterska, trösterska, du vilkens röst
diktade rastlöst därinne.
Bönhör mig, så när läppen är kall
man i ditt tempel mig minnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
