Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Georg Brandes’ och Oscar Levertins inställning till judendomen. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom tillhanda — utan avseende på
kallduschen.
Under hela sitt liv beundrade Oscar
Levertin Brandes’ författarskap — men han var
mer fästad vid Edvard Brandes, som i trots
av sitt stålhårda väsen visade honom verklig,
broderlig vänskap. Så berömmande som
Oscar alltid uttalade sig om Brandes i ord och
skrift, gick det honom till hjärtat att denne
ej på senare år skrev varmare om hans verk.
I synnerhet gällde detta Salomo och Morolf.
Brandes var väl för mycket ja-sägare för att i
det hela uppskatta den milda, sorgmodiga
resignationen hos den poet »hvilkens dikts
lifsnerv, förbränningens och sjelföfvervinnelsens»
var honom så främmande. Låg det icke också
däri en viss yrkesavund? Ehuru han var
världsberömd borde det kanske icke finnas
någon annan stor kritiker i Norden utom han
själv? Systern, som skriver dessa rader, var
nog böjd att draga denna slutledning. Icke
höja till skyarna hennes älsklingspoet!
Den som tager del av Oscar Levertins brev
till Brandes, får en ganska klar bild av deras
förhållande till varandra — fullt belyst blir den
ej förr än Brandes’ svarsbrev kunna
publiceras. Deras brevväxling fortsatte från det
den svenske författaren, tjugoettårig,
publicerade sin andra bok (Småmynt) och intill
dennes död.
Det första brevet från 1883 hade följande
lydelse:
Redan i våras, då min första bok — en liten
studiesamling från Rivieran — höll på att tryckas, gladde
jag mig vid tanken på, att jag med den skulle skicka
Er ett uppriktigt tack för alt det myckna, Ni med
Edra böcker skänkt mig. Men då boken väl var
färdigtryckt, fann jag den alltför obetydlig. Så har det
också gått denna gång, och dock vågar jag nu sända
Er den, emedan det förefaller mig, som vore det mig
en kär pligt att, så godt jag kan, visa den djupa
erkänsla, jag för Er hyser. I hopp derför, att Ni
betraktar mina små skisser blott och bart som en tacksägelse
från en af de många, hvilka genom Er fått sin
sträfvan klarare och sin synkrets vidare ...
Samma ton av tacksamhet och beundran
förefinnes i Oscar Levertins alla brev till
Brandes, om han än ett par gånger med
bestämdhet vidhåller sina egna åsikter. Den
förtroliga tonen i breven till brodern Edvard
förekommer endast då Oscar tackar Brandes
för de deltagande ord denne skrev till honom
efter hans hustrus död, som skedde strax efter
det Brandes besökt deras hem i Uppsala, där
han föreläste, liksom i ett annat brev där
han beklagar Brandes’ förlust av en av sina
små döttrar, överskriften är då »Kära
Brandes», medan han annars begagnar det
formella »Bästa doktor Brandes» eller senare
»Bästa professor Brandes».
Det förstnämnda brevet har följande
lydelse:
... Redan för länge sedan skulle jag besvarat Ert
brev. Det hade varit min pligt, så mycket mer som
det var en ton av deltagande och intresse deri, som
väckte min lifliga tacksamhet. Men det har tagit så
emot för mig att skrifva, att Ni nog ursäktar mitt
dröjsmål och göromål af olika art hafva desutom
upptagit min tid.
Låt mig först och främst säga Er, att jag är både
glad och stolt öfver den vänliga handtryckning Ni
sände mig. Uppriktigt taladt har Ni redan
dessförinnan på ett märkvärdigt vis förknippats med mitt
lif. Edra föredrag och tankar gåfvo samtal åt mig
och henne under de sista veckorna av min lycka,
och de sista gångerna jag såg henne ung och glad
stodo i sammanhang med Er. Derför måste Ni — för
all framtid — med eller mot Er vilja — blifva något
annat för mig än blott författaren, som jag hållit kär
sedan jag först börjat tänka sjelf.
Liksom Oscar Levertin ständigt beundrande
recenserade Brandes, liksom han framhöll
Edvard Brandes’ verk i Sverige, gjorde han
sitt bästa för att intressera bröderna för de
svenska författare, som nersablades av
högerpressen och väl behövde en handräckning i
politiken. Det är Geijerstam, det är Hedberg,
det är den sjuke och fattige Strindberg, det
är Söderberg, Sprengel ... Och han rosar
Selma Lagerlöf och han skryter med
Heidenstam ...
När Rococo-novellerna utkommo 1900
skriver Oscar till Brandes:
... tackar för de bara allt för vänliga orden om
min bok, ord, som fått dubbelt värde för mig genom
den omedelbara impuls, som tycks hafva dikterat
dem. Hvilkens omdöme kan altså vara mer dyrbart
för mig än den mans, som jag altid satt och altid sätter
som nordens enda stora kritiker.
Hvad mina berättelser angår, är det den judiska
Kalonymos, som egentligen är mig kär. Jag vidrör
detta, derför att det erinrar mig altid om ett samtal,
jag haft med Er om judendomen för många år sedan.
Ni har säkert glömt det, men jag mins det väl, som
jag mins alt hvad Ni sagt mig de korta gånger jag haft
glädjen att få vara samman med Er. Ni uppmanade
mig (obs!) redan då att skrifva något därom. Men jag
kom mig ej för förr än under Dreyfus-året och blott i
aflägsen mask, ty det är för svårt att röra vid
direkt. Man vill ej låta folk veta, hur gränslöst
allvarsamt man tar detta eländiga bakslag, som man måst
upplefva mot toleransens enklaste idé. Men ju mer
man blir äldre — det är åtminstone min känsla — dess
starkare blir med känslan af blodsbandet dock äfven
tron, att judendomen rider ut denna storm, som så
många andra —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
