Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
Av Artur Lundkvist
_S NTE sedan förra världskriget torde
svensk film ha haft så ringa konkurrens från
utländskt håll som just nu. Tillfället för de
svenska filmproducenterna att hävda sig är
därför sällsynt gynnsamt. Men har de hittills
verkligen utnyttjat tillfället? Har det gjorts
någon enda svensk film som stått fullt i klass
med de bästa utländska? Tyvärr kan svaret
inte gärna bli ja. Det saknas fortfarande
djärva och betvingande grepp inom svensk
film, det saknas den rätta konstnärliga
lidelsen för både bild och rytm, psykologi och
förlopp, människor och ting. De svenska
filmalstren verkar alla besynnerligt tunna, bleka
och trevande.
Fallet Ingegerd Bremssen hör till det bästa
som åstadkommits, trots att även den lämnar
åtskilligt övrigt att önska. Den är dock
tillräckligt allvarlig i sin ambition att förtjäna
en framskjuten plats och ett något utförligare
omnämnande. Anders Henrikson har förut
signerat en rad filmer av mycket olika värde
och tydligen är han ovanligt beroende av
manuskriptet. »Ett brott», som byggde på ett
skickligt manuskript, var en ganska stark film.
Men flera av hans senare skapelser har varit
delvis pinsamt omöjliga. Henrikson är ingen
bländande filmbegåvning, men en
målmedveten arbetare, med ett visst envist grepp,
som tillåter honom att genomföra även rätt
hopplösa saker.
Dagmar Edquists manuskript till »Fallet
Ingegerd Bremssen» avslöjar också det sina
uppenbara brister i Henriksons utförande.
Dess förtjänst är att det oförskräckt ger sig
i kast med ett krävande ämne. Dess fel är
väl närmast att författarinnan inte har den
psykologiska begåvning som skulle behövts
och förefaller veta alltför litet om psykiatri.
Möjligen är det av påtvungna diskretionsskäl
som filmen rör sig i en cirkel kring de centrala
händelserna, så att de båda brotten,
våldtäkten och dråpet, försvinner i ett vakuum.
Ingegerd Bremssen får efter chocken en svår
nevros, bottnande i hennes oskuldskomplex,
vilket i sin tur har med hennes gamla stränga
militärsläkt att göra. Läkaren-psykiatrikern
får aldrig något grepp på henne, han verkar
betänkligt amatörmässig i sitt förfarande,
förstår inte att genomtränga hennes
förskansningar och säger förlåt på olämpliga ställen.
Sonja Wigerts framställning av Ingegerd
Bremssen bidrar kanske att göra henne till
en oklar kvinna, oklar även som psykiatriskt
fall. Hon rör sig som i trance, full av outlöst
vånda, med grå dimma över ansiktet.
Avsiktligt eller inte blir hon suggestivt beklämmande
i sin hopplösa blandning av förstånd och
hämning, stolthet och fruktan. Men när sedan
läkaren helt plötsligt visar sig förälskad på
dödligt allvar i denna besvärliga, inkapslade
patient verkar det omotiverat och föga
övertygande (vad som är möjligt i verkligheten
är ju inte tillräckligt inom konsten: det måste
också övertyga). Han förlorar därigenom i
intresse, blir obetydligare, och det var bestämt
inte meningen. Han förefaller helt enkelt gifta
sig med ett problem som han inte kunnat
klara upp. Förövrigt är Henrikson helt riktig
i rollen.
Till sin stil är filmen nyktert
verklighetsreportage, redbart men litet grått och
fantasilöst. Miljöskildringen har sin styrka i det
sakliga och omspänner sjukhus,
kvinnofängelse, domstolssal. Det bästa i filmen är
kanske ändå slutligen den lilla scenen med
dåren i cellen: den kramar till också om
åskådaren.
Morgondagens melodi är regisserad av
Ragnar Frisk: ett skapligt debutarbete. Som
filmens författare anges Stig Ahlgren och av
honom hade man väntat sig något originellare.
Skildringen av varuhuset rymmer åtminstone
gott kortfilmsmaterial, men intrigen med sitt
sociala inslag är mer än lovligt enkel och
utmynnar i rena deklamationen. Det är
klassförsoning och folkhemsstämning kring en
bankdirektörsdotter som i socialt svärmeri
försöker sig som affärsbiträde och förälskar sig i
en organisationsivrande expedit. Författaren
har tidigare sysslat med veckopressens
bekämpande och kulören tycks olyckligtvis ha
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
